Krönika: Om samspelet mellan kropp och knopp
”Men jag vill.”
”Den är inte bra för dig.”
Vem var den här mannen som plötsligt dök upp från ingenstans? Jag hade aldrig sett honom förut. Aldrig hälsat. Kanske ville han mig bara väl, men jag lydde honom inte, utan klättrade leden ändå.
”Det finns en plats kvar i bilen till junior-NM i helgen. Vill du följa med?”, sa han en stund senare.
Livet är en kombination av slumpmässighet och medvetet agerande.
Tänk dig att du är en spindel. Javisst är du då en fantastiskt duktig klättrare, men du är också ägaren av ditt eget spindelnät. Insekter kommer fastna i ditt nät, och har du tur kanske även höstens sista blomma blåser förbi och blir hängandes bredvid dig. Ta vara på det som fastnar och låt höstvinden och regnet blåsa igenom utan att göra för mycket skada.
Du är också ägaren av din egen kropp. Världen är stor, men du är större. Din värld utgår från dig och inte tvärtom. Visst är det värt att använda tiden och kroppen till något du brinner för?
Själv brinner jag för klättring. Ibland på en klippvägg utomhus, ibland som gula och blåa lågor under en klättertävling.
Varför då lägga så mycket av sin tid på träning och tävling? Någonting lockar mig och får mig att slita vidare. Jag väljer att vistas på klättergymmet, i doften av krita och klätterskor. Att försöka klättra en och samma led minst 15 gånger i rad tills blodådrorna på underarmarna nästan spräcker huden, förtjusar mig. Likaså att hänga på mig den där alldeles för tunga viktvästen, som dryper av gubbsvett, för att försöka göra precis lika många chins som dagen innan.
Och trots att jag känner mig mycket mer sliten än i går så ska jag i dag, just i dag, försöka dra längre mellan trälisterna än jag gjorde i går – så det så!
Ju mer jag tränar och tävlar, desto mer förtjust blir jag i att försöka förstå mig på, och överlista, min egen skalle. Jag inser alltmer hur mycket huvudet påverkar min klättring. Känner jag mig sliten eller trött en dag försöker jag intala mig att det bara är skallen som spelar mig ett spratt, och kan därmed lura mig själv till bättre form. Det fungerar förvånansvärt bra.
Utöver gemenskapen med mina träningspartners är det just detta samspel mellan fysik och huvud som driver mig. Jag hänförs av när kroppen gör vad jag bestämmer, men även av den komiska känslan när kroppen inte alls lyder. Och finns det något häftigare än när kroppen plötsligt klarar något du inte trodde?
Erfarenheten börjar krypa in i mig mer och mer, men när jag dagen efter tävling känner träningsvärken i den där specifika muskeln jag inte visste fanns, blir jag påmind om att huvudet än i dag kan hitta muskler i kroppen som kan få mig att ta i det där lilla extra, som jag inte trodde var möjligt.
Den för mig okände mannen, som för fyra år sedan gav mig chansen att följa med på junior-NM, var landslagets nuvarande förbundskapten, Reino Horak. Ett par dagar efter mötet står jag i Norge och knyter in mig för att kliva på mitt livs första tävlingsled. Inte vet jag då riktigt varför jag är där, och inte heller hur mycket händelsen kommer påverka min framtid.
Många insekter har fastnat i mitt nät sedan jag började klättra. Boulder-VM klistrades fast i nätet detta år, och kommer alltid sitta kvar som en uppfylld dröm. Även lead-VM lade sig i nätet under året, men istället för att fånga det, lät jag det blåsa förbi utan att delta. Lite galet att slänga bort en sådan chans, kan tyckas. För visst bör vi ta vara på de chanser vi får, men vi bör också låta vissa av dem få flyga vidare, om vi mår bättre av det.
Född och uppväxt i Göteborg. Medlem i Göteborgs KK och Västkustens Sportklätterklubb. Började klättra 2009 och är i dag både tävlingsklättrare och utomhusklättrare i flera discipliner. Tog silver i såväl lead-SM som boulder-SM 2014 och vann Sverigecupen i både lead och bouldering.
Visa alla krönikor