Krönika: Möten med starka kvinnor och äldre män

Foto Johanna Wernqvist

På höstens resa till Kalymnos bor vi utspridda över byn och träffas på kvällarna i det välkända kaféet innan gemensam middag. En kväll är jag först, står och letar efter icke närvarande kompisar. Istället noterar jag ett par som verkar bekant, men jag kommer inte på varifrån jag känner igen dem. Jag går fram och för säkerhets skull pratar jag engelska, man vet ju aldrig. Jag får ett svar på svenska och får skämmas: ”Isabel! Det är helt okej att du förväxlar mig med en engelska, för visst är hon stark! Hur är det att vara ordförande?” Hon har klättrat länge och vi hamnar direkt i olika resonemang kring klättring och förbundsarbete. Vad som stannar kvar från mötet är – förutom min pinsamma egenskap att inte känna igen ansikten (värre än att glömma namn) – hennes starka röst: ”Jag har varit med länge. Det finns ingen jämställdhet i klättring.”

Strax därefter har jag äran att representera Svenska Klätterförbundet på UIAA:s årsmöte i Italien. När jag promenerar till mötet på morgonen noterar jag en kille som ser ut att ha samma mål. Jag frågar honom om vägen, och han presenterar sig som Marek, engagerad i Polens klätterförbund och en gammal räv när det gäller UIAA-möten. När vi kommer in i salen tittar jag runt och konstaterar: Här sitter (förlåt, men det är sant) främst gamla gubbar. Marek nickar instämmande: ”Jajamän, det här är klubben för inbördes beundran, välkommen hit! Akta dig för gamla tyska alpinister!” Jag förklarar för Marek att jag inte enbart är svensk, varpå han svarar med ett leende: ”Bra! Då är du väl förberedd!”

Efter mötet blir det buffé och ståbord. En äldre herre finner en lucka för sin tallrik bredvid mig. Vi börjar prata med varandra och han frågar var jag kommer ifrån. Jag berättar att jag bor i Luleå. Så undrar han vad jag gör här på mötet? Jo, det är enkelt, för som ordförande representerar jag Svenska Klätterförbundet. Han tittar på mig. Och tittar lite till. Det syns att det pågår något i hans tankar. Sakta börjar något lysa på hans panna. Sedan säger han med mörk röst: ”SÅ UNG! OCH REDAN ORDFÖRANDE!” Nu har jag haft tillräcklig tid att läsa det inte längre så svaga meddelandet på hans panna: OCH KVINNA. DESSUTOM.

På kommittékonferensen hade vi ett inslag om jämställdhet i förbundet. Ett ständigt aktuellt ämne, som DN skrev om i början av oktober: ”Idrottsrörelsen misslyckas med jämställdhetsmålen”. Det fanns många olika röster under vår alltför korta diskussion: Vissa upplever klättring som jämställd, andra långt ifrån. Observationen verkar vara oberoende av kön. En röst höjs omgående: Ingen kvotering av tjejer! Andra undrar varför klättring utövas av lika många tjejer som killar bland ungdomar, för att sedan minskas från 50 till 30 procent tjejer bland vuxna klättrare. Riksidrottsförbundet delmål för 2017 är att ”kvinnor och män i alla beslutande och rådgivande organ är representerade med minst 40 procent”. Olika frågeställningar dyker upp: Ska styrelsen och kommittéer spegla de vuxna klättrarnas fördelning, det vill säga minst 30 procent tjejer? Eller Riksidrottsförbundets mål på minst 40 procent? Behöver vi ett jämställdhetsmål överhuvudtaget? Senare på kvällen, efter officiellt avslutat program, i soffhörn med någon öl yttrar sig grabbarna: ”Det är väl klart att vi ska sträva efter lika många tjejer och killar, inget larv med 30/70 eller 40/60!” I någon korridor i min hjärna ropas det ”Hurra!” så det ekar. Alltid fint med bekräftelse.

Målet med diskussionen var enbart att lyfta frågan, vi fastslog inget. Personligen tror jag att det är hälsosamt för förbundet att sträva efter lika många tjejer och killar i klättringen i sin helhet. En jämn fördelning behöver inte heller bara handla om kön, även om det bör vara vårt första mål – inte minst för att det faktiskt är mätbart. Jag tänker också att vi människor är olika, vi har varierande bakgrund, olika tankar och resonemang. Och just olikheten borde vara vår största tillgång, ingen begränsning. Förresten. Herrn dök upp igen, senare på kvällen sittandes bredvid Reinhold Messner på scenen när dennes nya film avhandlas med inblandade klättrare. Denna gång mindes jag faktiskt ett ansikte. Man ska visst akta sig för gamla tyska alpinister, var det någon som sa.

 

Isabel Jantzer

Styrelseordförande i Svenska Klätterförbundet.  Tog sina första klättersteg på Dödlarsberget i Älvsbyn för tio år sedan. Bor i Luleå och är med i Älvsbyklättrarna. Trivs lika bra på klippa som på is, bara sällskapet är trevligt och hon får fika.

 

FOTNOT: Krönikan publicerades ursprungligen i nysläppta Bergsport #172 med rubriken ”Om starka kvinnor, äldre herrar, och möten däremellan”. Bergsport är tidningen av klättrare för klättrare och kommer ut med fyra nummer per år. Ett stående inslag i tidningen är en krönika av Klätterförbundets sittande ordförande.

Samarbetspartners
Mammut_Hilleberg
Annonser
Skadehjälpsnätverket Medlemsrabatter