Krönika: När man tar tillfället att bli bäst

Foto: Erika Borgström

Att ödmjukt kunna svara på frågan vad man är bäst på, går det när man passerat en ålder av sju år? Går det att svara på när man är förstörd och nersvärtad av samhälleliga krav? När man gått runt för många år i trånga skor för att man fått för sig att fötterna är för stora?

Jag hade ett fint ögonblick med Lykke, fem år. Jag frågade henne vad hon var bäst på och utan den minsta antydan av tvekan svarade hon ”pyssla!” Sedan vände hon sig mot mig och frågade ”och du, vad är du bäst på?” Jag skruvade på mig lite besvärat och hjärnan gick på högvarv. Rackarns, jag var inte beredd på motfråga. Ville vara en bra förebild och stolt säga vad jag är bäst på. Men vad är det? ”Jag är nog inte bäst på något” hörde jag mig själv ömkligt svara. Rackarns igen.

Sedan slog det mig. Att Lykke svarade pyssla är inte för att hon hävdar att hon är bättre än alla andra. Utan det är vad HON är bäst på. I sitt liv. Jag gav mig på ett nytt försök. ”Jag tror att jag är bäst på att få så många saker som möjligt gjorda.” Hon tittade på mig och hennes blick sade att hon inte var nöjd med svaret.

Ett verb alltså. Att det ska vara så svårt. Orden nästan fastnade i halsen för att de kändes så främmande i munnen. Harklande kraxade jag fram ”Ja, just nu är jag nog bäst på att åka skidor” Direkt skrek hjärnan till mig. MEN DU ÄR INTE BÄST! Fanny är snabbare till exempel. Emelie med, och Ida. Och en hel drös med spanjorskor, italienskor och norskor. Men Lykke var nöjd, nickade och stoppade en bit bulle i munnen. ”Jag är också bäst på åka skidor.”

Då skrattade jag åt mig själv. Jag är just nu bäst på åka skidor. I mitt liv. För det är det jag gör nu. Åker skidor. Ibland är det perioder då jag i mitt liv är bäst på relationer, att ha det fint hemma, att laga mat eller att springa. Jag tror man oftare måste inventera sitt liv och se vad man för tillfället har som vision att vara bäst i. Det är omöjligt att vara bäst på allt hela tiden. Men man kan definitivt vara bäst på allt ibland. Så ta en titt på dig och lista vad du är allra bäst på. Det enda du kan egentligen jämföra det med är de övriga sakerna i ditt liv. Och har man en extra bra dag kanske man kan välja två saker att vara bäst på. Som skidor och pyssel.

För ett tag sedan kom jag hem från mitt första VM i skidalpinism. Världsmästerskap. Där folk inte bara är bäst i sitt liv på skidor utan också bäst i hela världen. Vi drillades under åtta dagar och sex tävlingar i Dolomiterna i Italien. Partävling byttes mot sprinttävling. Uthålligheten sattes på prov i individuell tävling och mjölksyran i vertikalen. Med utmaningen att stå på en startlinje och paniken som kröp sig på när benen kändes tunga, höjden gjorde sig påmind och allt man tänkte var ”måtte jag bara inte känna så här genom hela tävlingen”. Paniken över att behöva bekräfta det man redan visste; att man har långt kvar innan man får vara nöjd.

Men så försökte jag se Lykkes nöjda blick framför mig när hon visar upp sitt pyssel, hur hon trycker ett egenhändigt gjort kort i min hand och stolt visar vad hon klistrat. För hur är det möjligt att inte prestera när man gör det man är allra bäst på? Så jag stod på startlinjen, i ett mästerskap,för att få göra det jag älskar allra mest och då är det rakt omöjligt att inte glädjas över att få vara bäst på just det. Skidor.

 

Erika Borgström

Har Jämtland som bas men håller för det mesta till där det finns ett äventyr att utforska eller ett berg att upptäcka. Är med i svenska landslaget i skidalpinism och gjorde sitt första världsmästerskap i februari.

 

Fotnot: Krönikan är en omarbetad version av en text som Erika skrev för Outside.

Samarbetspartners
Mammut_Hilleberg
Annonser
Skadehjälpsnätverket Medlemsrabatter