”Det finns ingen säker klättring”

Robin Dahlberg och Peter Serlachius höll i seminariet om klättring och risk. Foto: Andreas Andersson

Vi försöker göra klättringen allt säkrare och minimera riskerna. Samtidigt blir vi klättrare mer bekväma och glömmer att klättring kan vara förknippat med stora faror.

Det är kontentan av en diskussion om risk som hölls vid SM-tävlingen i lead i Stockholm den 14 oktober.

Diskussionen leddes av Robin Dahlberg, ordförande i Klätterförbundets säkerhetskommitté och säkerhetsansvarig på företaget Klättercentret. Han var uppbackad av moderatorn Peter Serlachius från arrangören Solna Klätterklubb.

Samtalet började med inomhusscenen där utvecklingen har gått framåt med stormsteg. Klätterhallarna har blivit bättre och säkrare, slår Robin fast.

– I de första klätterhallarna fanns inga första hjälpenpaket, knappt någon utbildning för personalen och väggarna var inte byggda enligt någon konstruktionsnorm. I dag finns allt det här, åtminstone i de stora, kommersiella hallarna, säger han.

Men säkerhetsivern har en baksida, menar Robin:

– Kunderna är inte sena med att förvänta sig detta. Vilket gör att kunderna kanske slappnar av litegrann och litar på att det är säkert, för man har ju köpt den här tjänsten. Vilket så klart är en fullständig omöjlighet och en ganska klen tröst om man faller i marken från 13 meters höjd.

I USA pratar man inte om ”säker”

Diskussionen kring begreppet ”säker klättring” är högaktuell. I USA har klätterhallarna medvetet valt att inte använda begreppet.

– Vi måste vara ärliga med riskerna som finns. Inomhusklättringen har varit snabb med att promota klättringen som en säker aktivitet för att nå önskade målgrupper, framför allt barnfamiljer. Nu tror jag vi står inför ett skifte då inomhusklättringen måste ompröva hur man paketerar och marknadsför klättringen. Vi gör oss en björntjänst om vi säger att klättring är säkert, och sedan kommer lilla Lisa hem med brutet ben.

När Robin Dahlberg granskar statistiken för inomhusklättring ser han att antalet olyckor per utövningstimme har blivit färre. Klättercentret har också erfarit färre allvarliga olyckor på sina anläggningar.

Hur man bygger leder och boulders kan inverka på statistiken. Även här kan det paradoxalt nog finnas nackdelar i att sträva mot en mindre skaderisk.

– Som kommersiell klätterhall kan vi inte bara servera det som är enkelt, bekvämt och riskfritt. Det kan göra att vi inte förbereder våra kunder på en annan verklighet. Vi måste ibland tillåta oss att inkludera vissa riskabla situationer för att det ska bli varierat och roligt. På Klättercentret, om man ska ta det till det extrema, kan man göra boulderingen nästan helt riskfri. Det är bara att sänka väggarna så de blir 2,5 meter höga.

Klättrare dog i Yosemite

Diskussionen gick vidare till utomhusklättring.

– Hur ska vi kunna övertyga folk om att klättringen utomhus aldrig kan göras helt säker? Här har vi svårt att nå fram rent pedagogiskt. Vi kan också hamna i ett dilemma ansvarsmässigt och juridiskt, säger Peter.

Robin framhåller att det är en stark psykologisk mekanism att tala om för oss själva och våra anhöriga att klättringen inte är så farlig.

– Om vi till exempel vill förklara klättring för någon så säger vi ju aldrig att det är jättefarligt. Men det vore katastrofalt om etablerade klätterorganisationer lyssnade på den här psykologiska mekanismen, för det är inte säkert att klättra, varken inne eller ute. I Yosemite skulle ett replag klättra en av de enklaste lederna på El Capitan. Då inträffade ett stenras och en dog. De hade inte ens kommit upp på väggen, säger han.

”Det finns ingen att skylla på”

Både Peter Serlachius och Robin Dahlberg varnar för en utveckling då klubbar, nytursmakare eller förarförfattare påtar sig ett ansvar att tillhandahålla ”säker klättring”. För det kan i teorin leda till ett rättsligt ansvar när en olycka händer. En sådan förskjutning av ansvaret, bort från den enskilde klättraren, skulle få konsekvenser över hela Klättersverige.

– Att hymla med riskerna vid utomhusklättring kan innebära att folk säger ”men jag visste ju ingenting” eller ”ingen har sagt det här till mig” och vi vill inte hamna i det läget. När du som privatperson åker ut och klättrar på eget initiativ så finns det ingen att skylla på, säger Robin.

– Moraliskt är det en helt annan grej. Vi har till exempel nytursmakare här som varje gång de gör en ny led gör bedömningar. För varje bult de sätter frågar de sig själva ”känns det här bra?”. Är klippan lös? Sitter bulten på rätt ställe? De tar ett ansvar på det moraliska planet, men det ska stanna där. Vi ska inte ens ge oss in i de juridiska domänerna när vi pratar om klättring utomhus för vi har absolut inget att tjäna på det, snarare tvärtom.

Kan man bulta bort markfall?

Ibland klagar klättrare på glest bultade sportleder. Men Robin framhåller att det är en illusion att tätare bultning skulle göra klättringen ”säker”, möjligtvis kan den bli ”säkrare”.

– På Kalymnos kan bultarna sitta mycket tätt och inomhus har vi en Europastandard som säger hur tätt bultarna ska sitta. Men folk faller i marken ändå. Vi vet att inomhus är det risk för markfall upp till den femte bulten, det vill säga på halva leden, och då är det bultat med en meters mellanrum i början. I Tyskland har man observerat många olyckor upp till den femte bulten, trots att klätterhallarna gjort allting rätt.

– Inomhus kan vi i viss mån påverka miljön så att riskerna blir färre, och det gör vi hela tiden. Många lättare boulderproblem slutar lägre eftersom de ofta klättras av nybörjare som ännu inte lärt sig att falla på ett bra sätt. Vi vill ge dem kontrollerade fall innan de blir bättre och börjar pressa.

– Men utomhus har vi inte väggar som är fabriksbyggda enligt konstens alla regler. På bergen finns utstickande formationer, hyllor, ihålig klippa… Så hur ska vi bulta utomhus för att få bort markfall? Jag menar att det inte går. Det är klart man kan försöka och göra vad som i USA kallas för grid bolting, alltså att man bultar efter en matris. Det kanske skulle ha en viss effekt, men klättringen är fortfarande inte säker. Nu upplever jag inte att det här är ett stort problem i Sverige. De som är ute och bultar i dag gör ett otroligt bra jobb, men minst lika viktigt är att alla vi andra gör bra bedömningar av vad vi klarar av, vilka risker vi vill utsätta oss för och tar ansvar för oss själva.

Samarbetspartners
svensk_antidoping Sport Campus Sweden
Annonser
Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket