Klätterhallen där gemenskap är det viktigaste

Foto: Micke Söderström
Bouldering Stockholm är det nyaste tillskottet bland klätterhallarna i Stockholm. Läs bloggaren Micke Söderströms intervju med delägaren Christer Holmlund.
”Jag kliver in i byggnaden där Bouldering Stockholm ligger och redan i entrén förstår jag att detta är ett ställe som osar gemenskap och sann klätteranda. Bouldering Stockholm firade nyss fyra år och därför tänkte jag ta ett snack med en av grundarna om hur tankarna gick när det hela drog igång den 11 februari för fyra år sedan.
Själva klättergymet är ganska litet, men mysigt och som klättrare kommer du väldigt nära andra klättrare då du nästan är tvungen att prata med någon när du väntar på din tur att klättra.
Christer och hans kollega John Påhlman har en takfirma tillsammans och hade länge pratat om att bygga ett klättergym.

Har de första fyra åren varit som ni tänkt er?

– Själva byggandet och kostnaden var ungefär som vi hade tänkt oss och på invigningen kom det runt hundra pers och då tänkte vi ”wow det går bra redan från start”. Men sedan gick en vecka då det inte var en enda människa här. Så första året gick vi garanterat back och även andra året då det kunde gå flera dagar när det var helt tomt. Men sedan började det gå bättre och kunde vi ha 15 pers här på kvällarna. Då kunde vi börja ta tillbaka pengarna som vi hade lagt ut.

Hur kom ni på den här idén?

– På vintern brukar vi skotta snö med takfirman, men det hade varit en värdelös vinter då det varken gick att skotta snö eller lägga tak. Vi har alltid pratat om att ha ett eget klättergym och när det blev vinter igen hade John av en ren slump hittat den här lokalen på någon mäklarsajt. Eftersom det inte fanns någon lastkaj sade flera intresserade nej, så vi fick den.

Vad kostade hela kalaset?

– Materialmässigt gick greppen på runt femtio-sextiotusen, väggarna ungefär lika mycket och mattorna runt sjuttiotusen och efter det så har vi köpt in fler grepp. Sedan kostar personalen och den egna lönen också.

Hur mycket har ni lagt ut själva?

– I stort sett allt har vi lagt ut själva, men vi har inte tagit några lån eller haft investerare som gått in med pengar. Och det är först nu som vi har kunnat börja ta tillbaka det som vi gick in med från början. Sedan hade vi bara treårskontrakt så det kändes lite riskabelt. Vi trodde faktiskt att det skulle komma 30-40 pers från början, men det är svårt för folk att bryta mönster då man kanske har träningskort på andra klätterställen.

Christer Holmlund (till vänster) i lektagen på Bouldering Stockholm.
Har ni någon egen klätterklubb?

– Nej men visst har vi funderat på det. Det krävs en del engagemang att ha dubbla verksamheter och på något sätt så orkar man inte med allt som man skulle vilja göra. Detsamma gäller marknadsföring, det får vara som det är.

Brukar ni ha temakvällar eller speciella grupper som kommer?

– Vi hade en barngrupp en säsong men de som skötte den hade inte tid och det krångliga är att ha barngrupper på kvällstid, det är ju på kvällen som det är som mest folk så det skulle behövas en större lokal för det. När det gäller barnkalas så brukar vi ha det innan öppning på helgerna. Vi hade också en grupp på måndagar som körde Moonboard men han som skötte det flyttade till Norrland så det tunnades tyvärr ut. Vi har funderat på att ha discofredag med lite lampor, musik och nya problem. Så det kommer väl snart.

Känner ni er konkurrenskraftiga gentemot andra klättergym?

– Eftersom vi inte har någon repklättring så kan vi inte konkurrera med det, men vi har kört på vår stil att det ska vara lite hemtrevligt, man hänger med polarna, dricker kaffe och snackar skit. Just den nischen är det många som gillar, att det känns som man har byggt väggen själv.

Har ni många stammisar eller kommer det mycket nytt folk?

– Det är många stammisar, men även många utländska besökare som jobbar i Stockholm. Och något som vi faktiskt inte tänkte på och som blev en riktig lyckoträff var namnet Bouldering Stockholm. När du googlar på bouldering i Stockholm är det vi som kommer upp först.

Klättring har blivit väldigt populärt på sista tiden, nästan en folksport, vad tror du det beror på?

– Allt går ju i vågor vad som är inne och populärt men med just klättring så kan du klättra med hela familjen. Du kan ta med ungar och alla kan köra på sin egen nivå. I många sporter måste du vara på samma nivå för att det ska gå att utföra. Sen tror jag att samhället blir mer invidualistiskt och då passar klättring ganska bra då du klättrar ”själv”, men samtidigt kan hänga med andra rent socialt. Till skillnad mot lagsporter då du måste komma i tid till träningstider och du måste rätta dig efter vad andra gör. Du kan vara rebellisk på ett lite light sätt men ändå få den sociala kontexten.

Klättring har kommit med i OS, bra eller mindre bra?

– Om man tycker det är kul att många människor klättrar så är det ju positivt. Jag själv tittar nästan aldrig på worldcup-tävlingar och liknande för jag gillar inte den typen av klätterproblem. Jag tycker att klättringen ska påminna om saker man gör utomhus då jag själv kommer från utomhusklättringen och ska man skutta omkring så kan man hålla på med parkour istället. Visst kan det vara kul med något sådant problem ibland men det är inte där fokus ska ligga. Och att man valt kombinationen att man måste delta i boulder, speed och svårighet känns också lite knäppt. Vad är speed egentligen? Visst det är skoj men det har inget med mitt utövande av sporten att göra, det är två olika saker. Sedan kommer jag kanske att kolla på OS-klättringen i alla fall.”
Text: Micke Söderström
Fotnot: Artikeln har redigerats och kortats, den fulla versionen kan läsas på Mickes blogg Det vertikala perspektivet.