Bergsports historia, del 1: 1973-1979

I maj 1973 gavs det första numret av Bergsport ut, en maskinskriven A4-stencil på 16 sidor med förord av Svenska Klätterförbundets förste ordförande Hasse Hellström.
Han inledde med att berätta om sin bestigning av Stetind påsken 1973, vindstilla med blå himmel och gnistrande snö. SKF var alldeles nybildat och bestod av fem klubbar: Göteborg, Skåne, Stockholm, Umeå och Örebro.
I oktober 1973 kom nästa stencil. Nu var även Tunabergs Klätter- och Högfjällsklubb med i förbundet. Numret handlade bland annat om en olycka på Trollryggen i norska Romsdalen då fem tjeckiska klättrare omkom. Medlemmarna hade även skrivit reseberättelser från Dolomiterna och Himalaya. Ett gäng från Umeå åkte till Grönland.

Det tredje numret gavs ut i mars 1974, denna gång i A5-format och tryckt istället för kopierad. Mats Forsgren från Uppsala berättade om en bestigning av Matterhorn:
”De tre couloirerna är passerade och vi rastar uppe på kammen, med en del av nordväggen under fötterna, och en ganska snygg hammare ett tjugotal meter ovanför oss. Jag släcker pannlampan. Det är vindstilla. Den rosafärgade himlen över Mischabelmassivet utvisar var solen om ett tag kommer att göra entré.”

SKF kallades först Alpinistförbundet

Klubbarna hade nu totalt 249 medlemmar (Stockholm var störst med 86 medlemmar) och förbundet gick fortfarande under arbetsnamnet Alpinistförbundet. Först på förbundsmötet i Göteborg i maj 1974 antogs namnet Svenska Klätterförbundet. Lars-Göran Johansson från Umeå valdes till ordförande.
Samma år tillkom Dalarnas KK, som tog en inträdesavgift på 20 kr som bland annat skulle gå till bultar på klubbens ”övningsberg” Bispberg. På senhösten blev även Uppsala KK medlem i förbundet, med Carl Wiström som ordförande.
När man läser Bergsport från 1970-talet blir flera saker uppenbara. Till exempel vilket tydligt fokus som låg på alpin klättring, vilket självklart inkluderade isklättring och skidåkning. I nummer efter nummer syns bilder på snötäckta fjäll.
Bertil Holmqvist berättade om sin och Gunnar Rönnbergs bestigning av Romsdalshorns nordvägg 1974, tillsammans med norrmännen Ole och Ingolv. Det var dimmigt och nedfirningen blev dramatisk:
”Jag slog in en stor U-bult några decimeter från den första och knöt in ytterligare en slinga omkring firningsrepet. Ole firade sig ner ungefär 10 m och klagade över att det var isigt. Plötsligt far han in under ett litet överhäng och blir överspolad av det iskalla vattnet från Halls ränna. Det visar sig att Ole ej kan ta sig upp för egen maskin längs det lodräta repet.”
I marsnumret 1975 skrev Hasse Hellström om sina resor till Aiguilles de Chamonix och Kenth Lindström skrev om Tour Rondes nordvägg, en klassisk istur i Mont Blanc:
”Kammen som leder mot toppen ser lättgången ut och vi fortsätter i vårt rasande tempo. Vartenda steg jag tar känns som om det skulle bli mitt sista. Men jag har fortfarande kontroll över kroppen med hjälp av viljan. Vad nu! Klippa? På en snö- och istur – det var oväntat.”

Reportage om vandring och skidåkning

Redaktörskonstellationen var inte konstant. I början bestod den av Håkan Bjerneld, Ewa Hellström och Ingemar Palmberg. Under resten av decenniet var medarbetarna bland andra Petter Berndtson, Elisabeth Bergström, Roger Pyddoke, Bengt Ärnfast, Torbjörn Berg, P-O Bergström och Ninni Lindberg.

En framträdande uppfattning var att förbundet inte bara skulle omfamna klättring. I förordet till marsnumret 1974 skrev redaktörerna:
”Aktiviteter som skidbestigningar, forspaddling, vanliga högfjällsturer, naturvärnsarbete och speleologi har jämsides med klättringen sin naturliga plats i vår verksamhet.”
Bredden avspeglades också i artiklarna. 1978 skrev Christian Schaar från Skånes KK om vandring i Grand Canyon. Och i oktobernumret 1975 finns ett långt reportage om den första svenska expeditionen som tog sig på skidor över inlandsisen på Grönland. Det tog nästan tre veckor för Björn Albino, Monica Masuda och Masaharu Masuda att staka sig från Angmagssalik till Söndre Strömfjord.

Vanligt att träna gymnastik

I varje nummer berättade klubbarna vad de gjort de senaste månaderna. Umeå KK gjorde varje vinter ett klätterbesök på Balberget, en tält- och skidtur till samma område och en glaciärtur till Oxtindan. 1976 firade klubben påsk i Kebnekaise. Klubbmedlemmarna gick först uppåt med stighudsförsedda skidor, bytte till stegjärn och isyxor, och avslutade med att åka skidor ned från toppen.
Samma år berättade Östersunds KK, som brutit sig ut ur Dalarnas KK och bildat en egen klubb, att skidåkning hade präglat vintersäsongen. Vid en klubbträff i Tväråvalvet i Åreskutan tränade medlemmarna skidåkning i brant terräng med repsäkring.
Inomhusväggar existerade inte, men däremot var gymnastik populärt. Stockholms KK bjöd in till gymnastikträning på Åsö gymnasium två gånger i veckan. Även klubbarna i Skåne, Umeå och Östersund hade regelbunden gymnastikträning.
Viljan att lära ut saker verkar känneteckna svenska klättrare och 1970-talet var inget undantag. Stockholms KK, som hade en klubblokal på Tjärhovsgatan, höll studiecirklar i lavinkunskap och fjällmeteorologi. SKF sålde kompendier, så här var utbudet 1978:

• Kamraträddning, 8 kr
• Klättring på klippa, is och snö, 12 kr
• Snö- och lavinkunskap, 12 kr
• Övningsklippor i Sverige, 10 kr

Leder på Utby och Fjällbo friklättrades

Genom att läsa Bergsport kan man följa hur bergen runtom i Sverige utvecklas. 1974 berättade Stockholms KK att klubbens ”bergsökarkommitté” hittat 18 potentiella klätterklippor, bland andra Skevik, Henriksdal, Sjötorpsberget, Ryssgraven, Gåseborg och Runsa.

Samma år skrev Lasse Östman om ”övningsklättring i Göteborgstrakten” med avstamp i Utby:
”Övre väggen innehåller ett tiotal friklättringsleder i måttligare svårighetsgrad, bl a ’Spagaten’, den kanske första ordentliga friklättringsleden som gjordes i Utby. Säkring sker nästan uteslutande med slingor, muttrar och kilar. I de undantagsfall då bult behövs, finns i allmänhet dessa som fasta. Detta gäller inte de rent tekniska lederna, där ju bultslagningen är det väsentliga träningsmomentet.”
1978 kunde Göteborgs KK berätta att ”Allas vår Tuborg har letts fritt, tyvärr med ’two resting points’.” I Fjällbo friades ”Katapulten”, ”Drutten” och ”Krokodilen”.
Örebro KK klättrade vid Rosendal, vid Örnberget norr om Karlskoga och på vintern körde man isklättring varje söndag på ”en 20 m hög isbrant i Kilsbergen”. Skånes KK skrev 1975 om lederna på Kullen:
”Bland mera kända namn finns Kullamannens dörr, Vandflyverväggen, Babels Torn m fl. Området har huvudsakligen exploaterats av Dansk Bjergklub, som också har givit ut en ’Kullenförer’.”
Häller i Bohuslän hade tre leder 1977. Året därpå hade Dödlarsberget utanför Älvsbyn ”ett 15-tal leder av mycket varierande slag” och Hykjeberget i Älvdalen hade åtta leder.

 
Fotnot: Vi kommer under sommaren och hösten att publicera några artiklar om tidningen Bergsports historia. Det här är den första artikeln i serien. Klicka på bilderna så kan du se dem i större format.

Bergsports historia, del 2: 1980-1989
Bergsports historia, del 3: 1990-1999