Krönika: Fjällturismen måste tyvärr begränsas

Mont Blanc. Foto: Alexandre Buisse

De flesta av oss har snubblat över bilder på en lång linje med bergsbestigare uppför Everest. Under de senaste åren har trycket på att nå de kända, högsta bergstopparna ökat. Seven Summits har blivit på modet bland gemene man, vilket har lett till eskalerande problem med köer av bergsbestigare eller snarare lycksökande drömmare.

Ett exempel på berg under hårt tryck är Mont Blanc, som omgärdas av en allt häftigare debatt om reglering och tillstånd. Som så ofta handlar det i grunden om en källa till inkomst för många inblandade. Hotell, transferbolag, guider, restauranger… Som alla tjänar bra med pengar på turister som kommer dit med toppen som mål. Men anstormningen av klättrare skapar problem på vissa nyckelpassager, ett hårt tryck på miljön och till viss del även olyckor.

De flesta väljer att försöka bestiga Mont Blanc via Goûter, vilket gör att speciellt Tête Rousse och Goûter-hyttorna blir hårt belastade. Dessutom så får det till följd att det passerar en stor mängd klättrare uppför Couloir Goûter (”grand couloir”).

Något en novis inte alltid känner till, men som vi som arbetar i området är högst medvetna om, är att Couloir Goûter är en erkänt farlig passage där många olyckor inträffar. En passage där klättrare skadas och omkommer varje år. På senare år har myndigheterna på olika sätt försökt reglera Mont Blanc-bestigningarna, vilket förra året ledde till att Goûter-hyttan stängdes och all trafik uppför Goûter förbjöds under en period. Detta skedde efter påtryckning från prefekten och sedermera staten.

Sommaren 2018 drevs det igenom att polis skulle finnas på plats vid Tête Rousse och fysiskt kontrollera att alla som passerade hade en giltig reservation på Goûter-hyttan, annars nekades man att gå upp.

Det har länge varit problem med att personer utan reservation ändå tillåts sova i hyttans hall, mot alla brandregler och inte direkt trivselhöjande för övriga personer. Bland tältarna har nedskräpning och bokstavligen nedskitning varit ytterligare ett problem. Att införa något slags tillstånd har länge varit på tal och är kanske det enda rimliga för att få ned antalet olyckor och belastningen på miljön.

Krav på tillstånd skulle minska antalet klättrare och dessutom öka kontrollen för att få bort företag som använder hobbyguider. Utbudet av bergsguider är begränsat och långt ifrån alla guider vill jobba med Mont Blanc-bestigningar. En vecka med en IFMGA-guide innebär även en stor ekonomisk kostnad för deltagarna. Det gör att det uppstår en situation där mindre nogräknade och ej utbildade ”guider” tar på sig guideuppdrag, med allt vad det innebär.

Det kommer alltid att finnas personer som kommer dåligt förberedda, med både undermålig utrustning och kunskap. Bara på vårt egna Mont Blanc, Kebnekaise, har jag bevittnat ett flertal tveksamma tilltag och att det inte varit fler olyckor är ett mirakel. Kebnekaise har på senare år utvecklats till en megaindustri, med mängder av människor som vill nå den eftertraktade toppen. Det är också ett exempel på en marknad där guidning sker av personer utan avsedd utbildning.

Miljön får även här en rejäl smäll. Helikoptertrafiken mellan Nikkaloukta och Kebnekaise fjällstation är minst sagt påfallande med alla människor som flygs och bagage som fraktas fram och tillbaka. Nedskräpningen i området är påtaglig. Dels runt fjällstationen, men själva vägen upp mot toppen kan närmast benämnas som ett avfallsdike. Mängder av sopor samlas upp vid toppstugan efter varje säsong. För att inte nämna markslitaget.

Den allt lättare accessen till fjällen verkar även bidra till att latmasken allt oftare smyger sig på människor. Vid ett tillfälle av leda och hemlängtan så rings gärna fjällräddningen in för en snabb transport ut till civilisationen. Vilket även märks i alperna. Räddningsstyrkan PGHM blir allt som oftast uppringda för att hämta ner ett psykiskt eller fysiskt uttröttat replag som ser en natt i det fria komma närmare.

Chamonix utmålas av många, faktiskt ofta av personer som själva inte har varit där, som en plats där det bara är köer och folk överallt. Något som till viss del stämmer. Flockdjur som vi är så vill folk göra samma saker som alla andra. Triggern verkar vara att kunna lägga upp en bild på Instagram som alla känner igen. Men lämnar man området närmast de mest kända liftarna så är man till största delen själv med sin replagspartner och berget. Samma sak gäller i Kebnekaise och det område som behärskas av Svenska Turistföreningen (STF). Bortanför Kungsleden och Jökelbäcken råder lugnet. Och utvecklingen verkar fortgå, med allt högre koncentration av människor på välkända turer.

Personligen anser jag att vid ett överutnyttjande, som vid dessa områden, bör tillträdet begränsas och regleras. Inom Svenska Bergsguideorganisationen, SBO, har vi undantagit vissa områden och skidåk från heliskiing, speciellt under turistsäsong. Är det inte dags att STF försöker sig på något liknande och reglerar både sitt helikopteranvändande samt antalet tältare runt fjällstationen? Klätterklubbar som aktivt jobbar med accessfrågor gentemot markägare och medlemmar kan lokalt göra en avgörande skillnad på tillgången till en klätterklippa.

När antalet klättrare är för högt och folk själva inte förstår sitt eget bästa utan bara toppen räknas, då måste myndigheter och ansvariga aktörer träda in.

 

Krister Jonsson

Gick en grundkurs 1996 och har sedan dess varit en inbiten klättrare. Gillar alla sorters klättring, men föredrar långa klipp- och mixade turer på stora berg. Har genom åren gjort ett flertal expeditioner som resulterat i nyturer på de flesta kontinenter. Bor i Frankrike sedan 2010 och jobbar som bergsguide, men hänger kvar som medlem i Östersunds Klätterklubb.

Samarbetspartners
svensk_antidoping framat
Annonser
Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket