Kort historik

Klättring – en fritidssysselsättning med en lång och rik historia

Bergsbestigning för överklassen på 17- och 1800-talen
Foto: Privat

Foto: Privat

Klättra i berg har människor gjort i alla tider för att ta sig fram i naturen, i jakt på vilda djur eller kanske för att leta rätt på bortsprungen boskap. Klättring för nöjes skull, i större utsträckning, är antagligen en mycket nyare företeelse och något som framförallt välbeställda män från de övre samhällsklasserna kunde ägna sig åt. 1786 bestegs Europas högsta berg, Mont Blanc, och under 1800-talet kom bergsbestigningen igång på allvar. Många gånger handlade det om att utforska nya bergsområden och att ”erövra” bergstoppar. Med dagens mått mätt var klättringen oftast inte särskilt tekniskt svår, men man ska då komma ihåg att detta var långt före klätterskor med friktionsgummi, nylonrep och specifik klätterträning. På den här tiden klättrade man i kängor med randbeslag av järn och man använde rep av hampa och andra naturfibrer att säkra sig med. Mellansäkringar vid klättringen var ovanligt vilket innebar att förstemannen i princip klättrade fri solo och därför inte fick falla. Sele och repbroms användes inte, utan man knöt helt enkelt repet runt midjan och säkrade genom att lägga repet ett varv runt kroppen och hålla emot, om någon föll eller behövde stöd av repet. Så småningom började man att använda slagbultar som mellansäkringar och senare också stålkarbiner för att koppla in repet. Bultarna hamrades in i sprickor och ofta kunde de bara placeras där man stod bra och därmed inte särskilt tätt om klättringen var svår. Innan de öppningsbara karbinhakarna kom var man tvungen att knyta ur sig, trä repänden genom bultens ögla och sen knyta in sig igen.

Klippklättring, nylonrep och kamsäkringar

Under första halvan av 1900-talet gjordes det många imponerande bestigningar av alptoppar som än idag anses som svåra. Även klättringen på mindre klippor började växa fram i en del länder. I till exempel forna Östtyskland klättrade man leder av svensk grad 6 redan på 10- och 20-talen! Utrustningen och säkringsteknikerna var fortfarande relativt enkla och om förstemannen föll fick det ofta allvarliga konsekvenser. Efter andra världskriget började det hända saker med klätterutrustningen. Kängor med gummisulor gav bättre grepp och starka och dynamiska nylonrep gjorde klättringen säkrare.

Foto: Jonas Paulsson

Foto: Jonas Paulsson

Klättring på lägre klippor blev vanligare men för många klättrare var dock klippklättringen fortfarande bara träning inför den ”riktiga” klättringen på större berg. På 60-talet började man använda sittselar, liknande den typ som används idag, och mjuka klätterskor med friktionsgummi introducerades på marknaden. Friktionsskorna innebar ett ordentligt uppsving för svår klippklättring och en del klättrare tyckte till och med att dessa nymodigheter var fusk och vägrade att använda dem. På 50- och 60-talen började man använda metallkilar som säkringspunkter. Till skillnad från slagbultarna kunde kilarna lättare placeras med en hand och de var dessutom enklare för andremannen att rensa under klättringen. För friklättring blev kilarna snabbt populära och de hade också fördelen att de inte gjorde åverkan på stenen, så som slagbultarna gjorde när de slogs in och ut ur sprickor.

I slutet av 70-talet introducerades en uppfinning som skulle få stor betydelse för den moderna klättringen. Det var en slags fjäderbelastad kamsäkring som kunde placeras i sprickor med helt parallella sidor, sprickor som inte hade gått att säkra på ett vettigt sätt tidigare. Uppfinningen kallades Friends och salufördes av företaget Wild Country. Trots att de nya kamsäkringarna var relativt dyra blev de snabbt populära och bidrog till att många svåra sprickor klättrades under 80-talet. I Sverige fanns det under 60-talet en alpin sektion i Svenska Fjällklubben som sysslade med klättring. Sektionen växte och 1973 bildade klättrarna ett eget förbund som året därpå fick namnet Svenska Klätterförbundet.

Sportklättring och inomhusväggar
Foto: Sascha Karilampi

Foto: Sascha Karilampi

På 80-talet gjorde den så kallade sportklättringen på allvar sitt intåg i klättervärlden. Genom att borra hål i berget och installera bultar möjliggjordes ledklättring på väggar som helt saknade naturliga säkringsmöjligheter som sprickor, hål eller utstickande flak. Utvecklingen började i Centraleuropa och spred sig snabbt till andra länder, dock inte utan motstånd. Många klättrare tog helt avstånd från borrbultar och ansåg att de tog bort klättringens äventyrliga natur och var skamliga ingrepp på naturligt vackra klippor. Även idag är debatten om var och hur borrbultar ska placeras mycket aktuell och i vissa områden har klättrare svårt att komma överens.

Med sportklättringen kom också ett tydligare fokus på tekniskt svår och gymnastisk klättring och eftersom man inte behövde lägga energi på att placera säkringar kunde man koncentrera sig på att förfina rörelsetekniken. På branta eller släta väggar som säkrades med borrbultar var skaderisken vid fall inte särskilt stor. Förstemansfall blev därför vanligare och naturligt för de klättrare som pressade sina gränser. Med uttrycket sportklättring kom också begreppet traditionell klättring eller tradklättring, för att skilja de två stilarna åt. På 80- och framförallt 90-talet började det bli vanligt med konstgjorda klätterväggar. Från början var det bara de mest inbitna träningsfanatikerna som tränade inomhus för att inte tappa formen under vintermånaderna. Små klätterväggar byggdes i garage och källare men efterhand dök det upp större och högre klätterväggar i gymnastikhallar och i nedlagda industrilokaler. På 80- och 90-talen utvecklades också klättring som tävlingsidrott och även om de första tävlingarna hölls på riktiga klippor gick man ganska snabbt över till att tävla på konstgjorda väggar för att göra tävlingarna mer rättvisa. Klättersportens första världscuptävling hölls 1989.

Klättring på 2000-talet
Foto: Rickard Johansson

Foto: Rickard Johansson

Vi är nu framme i det nya årtusendet. Stora klätterväggar finns i alla större städer och inom – husklättring är idag både en vanlig träningsform och de flesta människors första kontakt med klättring. Klätterträningen och rörelseteknikerna har förfinats och många nybörjare utvecklar snabbt en bländande teknik och klätterspecifik styrka. Inom sportklättringen idag är det inte ovanligt att talangfulla nybörjare klättrar grad 7 efter bara något års träning, och den magiska graden 8a (svensk 9–) har klarats av flera hundra hängivna svenska klättrare. Bouldering har vuxit betydligt och blivit en etablerad form av klättring i alla länder. Även om klättrare alltid har sysslat med bouldering är den numera mycket populär som aktivitet i sig och inte längre bara träning inför annan klättring.

Samarbetspartners
svensk_antidoping Sport Campus Sweden
Annonser
Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket