Stil och etik

Foto: Martin Argus, www.maphoto.se

Foto: Martin Argus, www.maphoto.se

Klättring utomhus innebär frihet under ansvar och bygger på respekt, både gentemot naturen och mot andra klättrare och friluftsutövare. Så länge du inte gör åverkan på naturen eller förstör för andra så har du en stor frihet i din klättring, men det finns ändå en del oskrivna regler och klätteretik att förhålla sig till. I en del frågor är inte klättrare överens och diskussioner om etik är vanliga. Klätteretik kan handla om i vilken grad det är okej att förändra klippan eller miljön , exempelvis genom att placera borrbultar eller att mejsla fram grepp. I alpin miljö kan det handla om vilka spår vi lämnar efter oss i bergen, till exempel kvarlämnade syrgastuber på Mount Everest.
När man pratar om stil menar man oftast på vilket sätt man har klättrat en viss led. Exempelvis om man klarade den på första försöket eller om man övade in rörelserna först. I alpin miljö handlar det ofta om graden av utsatthet. Kort sagt kan man säga att den stil du själv väljer att klättra i inte påverkar någon annan, så länge du är ärlig med vad du rapporterar till vänner och andra. Etik är ett mer moraliskt begrepp som handlar om sådant som faktiskt kan påverka andras upplevelse av klättring. Här nedan följer en kortare redogörelse för klätteretik, samt en genomgång av olika stilbegrepp. Först behandlar vi stilbegrepp inom klippklättring och sedan har vi en redogörelse för stilbegrepp inom alpin klättring.

KlätteretikJonas_Paulsson_bb_slinga

Var, hur och om man ska placera borrbultar har varit ett diskussionsämne för klättrare sen bultarna började användas. En del klättrare har en mycket liberal hållning till borrbultar och menar att fler bultar skulle göra klättringen säkrare och mer tillgänglig för fler klättrare. Andra klättrare menar istället att borrbultar bara ska placeras om inte leden går att säkra naturligt och att vissa klippor och klätterområden bör hållas helt fria från bultar för att bevara klipporna så orörda som möjligt. Borrbultar är bara säkra så länge de är rätt placerade och i gott skick, och dessvärre finns det en del dåligt placerade borrbultar ute på klipporna.

Svenska Klätterförbundet har tagit fram en nationell bultpolicy med allmänna riktlinjer för bultning. Vissa områden, exempelvis Bohuslän, har en lokal bultpolicy som lokalklubben har tagit fram i samarbete i SKF. Att tillverka grepp eller steg på en naturlig klippa, så kallad chipping, är något som SKF helt tar avstånd från. I vissa områden, även i Sverige, finns det leder med borrade eller mejslade grepp. Idag är de allra flesta klättrare överens om att chipping är oetiskt eftersom det förändrar klippan för all framtid. En del leder som chippades på 90-talet skulle antagligen ha kunnat klättras av dagens bästa klättrare även om klippan inte hade chippats. I vissa fall har hål som borrats för fingrarna för ett tjugotal år sedan fyllts igen i efterhand och man har ändå lyckats klättra lederna. Den klättertekniska utvecklingen går fortare än vad vi många gånger tror! Genom att lämna svåra klippväggar orörda möjliggör vi för framtidens klättrare att hitta nya naturliga utmaningar.

Även SKF:s miljöpolicy, Tyroldeklarationen och Bergetikdeklarationen är exempel på information om etiska frågor som vi bör tänka på när vi är ute och klättrar. Du hittar dessa och fler etiska frågor på sidan Vad vi står för.

Klättring – en fråga om stil

Foto: Martin Argus www.maphoto.se

Foto: Martin Argus, www.maphoto.se

Prestationsmomentet inom klättring är påtagligt och många klättrare tycker att det är roligt att jämföra sina prestationer med andra. Därför har det växt fram mer eller mindre informella regler och stilar för att man ska veta att man så att säga ”spelar efter samma regler”. Om man vill jämföra sig med andra så är det viktigt att vara ärlig med på vilket sätt man har klättrat en viss led eftersom det talar om på vilken nivå man befinner sig. Exempelvis är det stor skillnad mellan att kunna klättra grad 6 på topprep och att vara en stabil ”sexaklättrare” på en naturligt säkrad långtur. Det är givetvis också en viss skillnad att klara av att klättra en led på första försöket jämfört med att lägga ner flera veckor eller månader på att träna på leden tills man till slut klarar av att klättra den. När det gäller friklättring på klippa (både sport- och tradklättring), så finns det några vanliga begrepp som kan vara bra att känna till för att kunna navigera i djungeln av klätterstilar:

Onsight anses som den ”finaste” stilen att klättra en led på och innebär att man ledklättrar fallfritt utan att ha provat eller ens sett någon annan klättra leden tidigare. För att det ska räknas som en äkta onsight ska man inte heller ha fått information om ledens svårigheter eller säkringsmöjligheter. Man har alltså bara en enda chans att göra en led onsight, efter ett misslyckat onsight-försök blir nästa försök per automatik i redpointstil, se nedan.

Foto: Martin Argus, www.maphoto.se

Foto: Martin Argus, www.maphoto.se

Flash anses som näst finast och innebär att man klarar leden på första försöket efter att ha fått information som underlättar klättringen. Sådan information kallas ibland för beta (från ”betamax”, ett videoformat som fanns på 80-talet) och kan exempelvis vara att man får tips om ett gömt grepp på ledens krux. Ge aldrig någon beta på en led om inte hon/han ber om det. För många klättrare är ett onsight-försök på en svår led den optimala utmaningen, så att avslöja information om en led kan vara ett effektivt sätt att skaffa sig ovänner på …

Redpoint är den stil som används för att klättra leder som är så svåra att man inte klarar dem på första försöket. Genom att träna på leden många gånger, ibland med hjälp av topprep, kan man lära sig de olika sekvenserna så att man till slut kan klättra hela leden. När man klarar att ledklättra hela leden fallfritt och utan att belasta utrustningen har man redpointat leden i god stil. Redpoint-projekt kan ibland ta månader eller år att slutföra och göra klättraren närmast besatt av leden! Det något kryptiska namnet redpoint har sitt ursprung i klätterområdet Frankenjura i Tyskland, där den legendariske klättraren Kurt Albert började märka sina projektleder med en liten röd cirkel vid ledens insteg. När leden blivit friklättrad utan fall fylldes cirkeln i med färg till en röd punkt.

Hangdogging är ett sätt att klättra en led genom att hänga och vila i säkringspunkterna på väg upp. Idag är det en vanlig metod att använda sig av för att prova en svår bultad led och kanske sätta upp ett rep i ankaret för att kunna prova leden på topprep. Att hangdogga, eller ”dogga” anses inte som en fribestigning i god stil utan är istället en del av arbetet med att redpointa en led. I strikt mening är hangdogging egentligen en form av aidklättring.

När har man ”gjort” en led?

De flesta klättrare anser nog att man har ”gjort” en led först när man har klarat av att ledklättra den fritt utan att falla och utan att ha belastat säkringspunkterna. Att klara en svår led på topprep kan givetvis också vara en prestation, men eftersom man varken behöver oroa sig för att falla eller placera säkringar, blir topprepsklättring ofta betydligt lättare jämfört med ledklättring. Om man har klättrat en led fallfritt på topprep säger man helt enkelt att man har klarat den på topprep. Att leda kan ses som en länk till klättring i större berg, där enda möjligheten att ta sig upp är att starta från botten.

Stilbegrepp inom alpin klättring

Solo
För att klättra en led på stora berg solo, ska man vara ensam på en led med rimligt stort avstånd till andra leder med klättrare på. Första kompletta solobestigning av ett 8000-meters berg gjorde Reinhold Messner via en nytur på Diamirsidan av Nanga Parbat år 1978.

Alpin stil
Med sig i ryggsäcken har man all utrustning som behövs, ifrån foten av berget/bergschrunden upp till toppen och ner igen, inkluderat all eventuell lägerutrustning. Många av bergen som tidigt bestegs i Himalaya klättrades i alpin stil (belägrings-/expeditionsstil började med försöken på Mount Everest, Nanga Parbat m.fl.). Peter Habeler och Reinhold Messner var först med att klättra i alpin stil uppför ett 8000-metersberg, Hidden Peak, 1975.

Kapselstil
Genom att med rep förbinda läger på berget med ”high-point” och därmed efter en dags klättring kunna ha ett läger att returnera till, applicerar man en stil utvecklad på storväggarna i Yosemite. Joe Tasker och Peter Boardmans klättring uppför västväggen på Changabang 1976 var möjligen första tillfället då taktiken nyttjades i Himalaya.

Lättviktsstil
Klättrar man i så kallad lättviktsstil så innebär det att färre än hälften av använda läger är förplacerade.

Expeditions-/belägrings-/siegestil
Man bygger upp ett antal läger på berget och acklimatiserar sig samtidigt. Ofta händer det att 1 –2 läger avslutningsvis blir bivacker. Sedan kan man återvända till baslägret och återvända till lägren på berget vid  senare tillfällen under expeditionen. Expeditionsstilen är den stil som använts vid de flesta av förstabestigningarna av Himalayas 8000-meterstoppar. Idag anses expeditionsstil mer och mer vara en  stil som tillhör det förgångna, men i vissa länder är kulturen sådan att fortfarande är ett vanligt sätt att bestiga höga berg, framför allt i Himalaya, på.

Kommersiell expeditionsstil/guidad klättring
Som individuell klättrare kan man köpa sig en plats på en kommersiell expedition, som leds av ett företag med guider. Genom köp av tjänst/paketexpedition slipper man själv anstränga sig i kontakt med exempelvis myndigheter och/eller man behöver inte arrangera transporter inom en främmande kultur m.m. Lokala klättrare (t.ex. sherpas) sätter då ofta upp fasta rep, tält med mera på berget för att göra klättringen så enkel som möjlig för expeditionens deltagare. Kommersiella expeditioner är ofta livligt debatterade då de medger vem som helst utan någon djupare erfarenhet att ge sig i kast med ett högt berg där riskerna inte går att bygga bort.

 

 

 

Samarbetspartners
Mammut_Hilleberg
Annonser
Skadehjälpsnätverket Medlemsrabatter