Krönika: Varför vill vi inte förstå att klättring är farligt?
– Risksport? Nä, klättring är inte farligare än…
Hur många gånger har repliken ovan yttrats?
Jag har lyssnat och till en början trott på det, och jag har sagt det så många gånger själv. Allt mer sällan ju fler klätterår jag lagt bakom mig, dock. De många klätteråren säger att det inte stämmer. Därför studsade jag till när jag läste följande stycke i en lokaltidning:
”Det [klättring] är en väldigt säker idrottsform till skillnad från vad många tror. En sport som till exempel volleyboll har nästan 100 gånger fler skadetillfällen. Det handlar mycket om säkringsutrustning och kunskap, säger Jacob Sternius.”
Det visade sig att Svenska Klätterförbundets ordförande blivit grovt felciterad. Lika fullt beskrivs klättringens risker ofta på liknande sätt. Inte av misstag, utan medvetet.
Varför?
Jag har jobbat ett antal år i förbundets säkerhetskommitté, och därför läst om och beskrivit åtskilliga tillbud och olyckor såväl utom- som inomhus. En del har varit allvarliga och ett par har haft dödlig utgång. Det är solklart att olycksstatistiken inte ger något som helst stöd för uttalandet ovan.
Det kan nog vara sant att antalet klassiska idrottsskador, muskelbristningar, avslitna ledband och inflammationer är större inom volleyboll, men när det gäller antalet allvarliga olyckor med bestående men, invaliditet eller dödsfall torde klättring toppa volleyboll med hästlängder.
Allvarliga olyckor med åtföljande lång sjukhusvistelse och oviss utgång sker även inomhus. Det är bara en herrans nåd att vi ännu inte har haft någon dödsolycka, men det kommer. Var så säker.
Ett stort antal rapporter ger en mycket tydlig bild. Den pekar på att många olyckor, även allvarliga sådana, kan hänföras till att en eller flera av de inblandade tagit lite väl lätt på säkerhet och risker. De har inte fullt ut tagit till sig att även ett litet misstag – helt självklart kan tyckas – kan få mycket allvarliga konsekvenser av den enkla anledningen att den klättrande befinner sig högt över mark, hyllor eller betonggolv.
Det finns naturligtvis många skäl till denna nonchalans. Jag tror att det som kommuniceras från förbund, ledare, instruktörer och andra klättrare starkt bidrar. Ett gott säkerhetsarbete börjar – måste börja – med en total klarhet över att det alltid kommer att lura en fara runt hörnet om jag är oförsiktig eller har otur, och att denna fara måste hanteras.
Jag har aldrig förstått varför vissa företrädare för klättring (förbund, instruktörer eller enskilda) så gärna bagatelliserar faromomentet när de beskriver sporten. Det kanske är lättare att tona ner än att förklara för en oförstående omvärld varför klättraren medvetet ger sig på någonting farligt? En del blir säkert provocerade när farorna framhålls. Samtiden präglas de facto av trygghets- och komfort-strävan.
Tycker vi själva att riskerna är motbjudande och försöker hantera dem med förträngning? Ett mycket farligt spår i så fall.
Jag vill att vi alla inom SKF tar en filosofisk diskussion kring detta. Kanske kan vi få fram ett antal balanserade beskrivningar av sportens riskdimension att kommunicera vid behov. Jag tror helt klart att det vore gynnsamt för riskmedvetenhet och klättersäkerhet, vilket är skäl nog. Jag tror dessutom att det är bra för det långsiktiga förtroendet – varumärket om man så vill – för förbundet och andra aktörer.
Den som skadat sig eller dött, och i ännu lägre grad icke klättrande anhöriga, sätter knappast värde på lugnande besked om att klättring är mindre farligt än volleyboll.
Ingemar Gråsjö
Linköping, är medlem i Linköpings Klätterklubb och före detta ordförande i SKF:s säkerhetskommitté. Han klättrar helst granitsprickor, dolomiter och is.
Visa alla krönikor