Krönika: En lektion i klättringens olika stilar

Foto: Andreas Andersson

Foto: Andreas Andersson

Svenska Klätterförbundets Kommitté für Rätt und Fel (SKF-KRF) har här låtit sammanställa de bärande tankarna kring vad som är rätt und vad som är fel. Dessa diktat härstammar direkt från Mountain Ethics Declaration, en av de tio stentavlor som hämtades från Sinaiberget av Reinholdt Messner själv, helgat vare hans namn.

Klättring kan indelas i ett antal tydligt avgränsade stilar, som aldrig får blandas ihop.

Bouldering innebär att klättra så lite som möjligt. Den heliga graalen är en liggande start med noll enfingersflytt som samtliga eliminerats, något som bara en schweizisk über-munk lär ha klarat efter tre års meditation och en diet bestående av glasbitar. En förutsättning för att lyckas i denna gren idag är starka fingrar och en extrem förmåga att se något värde alls i Youtube-klipp från små stenar i småländska skogar.

Traditionell klättring innebär att förflytta sig uppför en klippvägg utan att fysiskt träna. Ett utmärkt sätt att förbereda sig inför traditionell klättring är att öva mental uthållighet genom att försöka orka läsa en hel tråd om kilars hållfasthet på Utsidan.se. Den traditionella klippklättraren kan citera Accidents in North American Climbing på tyska och beräkna krafter i hekto-Newton även med lågt blodsocker.

Aidklättring innebär att så långsamt som möjligt förflytta en tung säck uppför en kilometerhög vägg utan att infångas av poliser med cowboyhattar. För att inte riskera att packningens vikt minskar så sparar man sin egen avföring i särskilda förpackningar. Eftersom en replängd kan ta flera veckor att slutföra har man med sig en “portaledge” i vilken säkringsmannen kan ligga bekvämt. Den verkliga utmaningen ligger i att någon i replaget ska hålla sig vaken.

Expeditionsklättring är en form av teknisk samverkan mellan ingenjörer, höghöjdsbärare och turistnäringen. Här konstruerar man en lyftanordning driven av sponsorpengar, för att transportera rika personer till toppen av några av världens flackaste berg.

Soloklättring innebär att klättra så långt man kan på en led och sedan dö. Såtillvida är detta likt alpin stil, men döden inträffar oftast fortare. Många soloklättrare beskriver ett euforisk tankelöst tillstånd då de klättrar. Detta orsakas troligen av testosteronpåslag, syntetiska substanser och i många fall av att man är ganska korkad.

Sportklättring handlar om att skala av allt onödigt och fokusera på klättringens essens: att skaffa sig snygga underarmar. Detta får man genom något som kallas träning. Träning är kontroversiellt och anses av många som fusk, men är i dag accepterat inom bouldering och även på vissa vuxenklippor. Inom sportklättringen eftersträvar man också något som kallas “nedgradering”. Nedgradering är fint eftersom man då är ödmjuk och säger att “jag kom bara upp för denna led för att den var ganska lätt”.

Alpinism är att ta sig till toppen av ett berg på ett så jobbigt sätt som möjligt. Det är den högsta formen av mänskligt lidande och ses i bland också som en typ av klättring. I dess mest elementära form handlar det om att gå uppför en brant backe i snö och motvind. Men en verklig, alpin prestation bör också inkludera snöblindhet, lungödem, förfrusna tår och mat som smakar fotogen. Till de finaste prestationerna i modern tid räknas Toni Kurz magnifika misslyckande på Eiger 1936. Kurz och hans kumpaner plågades i dagar innan samtliga omkom. Det var storartat.

 

john-liungman-bergsportJohn Liungman

Tvåbarnspappa som bor i Utby i Göteborg. Har klättrat sedan 1992 och provat det mesta från Ton Sai till Rjukan, men föredrar norska långturer. Är utomhusinstruktör, tidigare redaktör för Bergsport och aktiv i Svenska Klätterförbundets accesskommitté.

 

Samarbetspartners
trygga_idrottmiljoer framat
Annonser
Hvilan utbildning Klättring i Kebnekaise Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket