Krönika: Kväden från vita kränkta män

Foto: Andreas Andersson

Foto: Andreas Andersson

Inom varje idrott, hobby eller skrå så finns det nästan alltid ett inbördes system, eller en hierarki, som råder. Det finns saker, stilar eller sätt som är “finare” än andra och därmed också det som anses vara mindre värt än annat. Det är lätt att tro att klättringen, som på många sätt är fantastiskt fin och välkomnande, skulle vara befriad från detta fenomen. Men så är det tyvärr inte.

När jag fann klättringen, för ca 20 år sedan, så var det inomhusklättringen som lockade mig. Det var där jag började. Jag var, och är (även om det kanske inte alltid framgår så tydligt) en rädd klättrare som inte levde för äventyret. Äventyret skrämde mig. I alla fall i mina första 15 klätterår. Men klättringen skrämde mig inte. I alla fall inte rörelserna och leken. Jag fullkomligt älskade att klättra. Att hitta på rörelser. Att lösa problem. Att öva på en enskild rörelse i fyra timmar, tillsammans med min kompis Joel, tills vi båda plötsligt klarade det. Den känslan är häftig. Så häftig att jag nu efter över 20 år i inomhus-klätterhallar fortfarande kan avsluta en klättring med ett leende och känslan av: Fan vad schysst det är att klättra!

En sak som har stört mig under dessa två decennier är hur stark utomhusklätternormen har varit. Det är inte konstigt att utomhusklättringen rent historiskt varit normen eftersom bergs- och klippklättring kom långt innan klätterhallen. Men värderingarna, eller värdehierarkin, är ju inte självklar, och den skulle må bra av att ändras.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört kommentarer som:

“Inomhusklättring är ett substitut för utomhusklättring…”

“Jaja, plastklättring… ”

“Ja, hon är duktig inne men vad klarar hon utomhus då?”

Det sägs som regel med uppenbart nedvärderande ton och syftet med att fälla en sådan kommentar är ju inte att sprida glädjen som vederbörande får av utomhusklättring. Jag kan bara tolka det som ett sätt att försöka försvara positionen i hierarkin. För här kan skönjas ett hot så pass starkt att gliringen bara måste yttras. Plats i korgen, plastklättrare!

Jag klättrar hellre ett perfekt avvägt boulderproblem handbyggt av Minna Almqvist, än att slösa fossila bränslen för att komma ut till Häggsta och klättra klassiker för hundra-femtielfte gången. Det ger mig mer. Det lämnar mig mer till själen att mumsa på. Ja, det är sant. För utomhusklättring har inget egenvärde. Inomhusklättring har inte heller något egenvärde. Det som ger värde är vad utövaren önskar göra, oavsett vilket element det sker på och i vilken stil det görs i. Ibland funderar jag på om jag skulle fortsätta klättra inomhus om jag aldrig mer fick klättra utomhus. Svaret är ju: Självklart skulle jag det! Det är inget substitut. Inomhusklättring har eget existensberättigande. Det är klättring, precis som vilken klättring som helst.

När jag tänker på vilka som lärt mig klättring utomhus, så har de alla varit otroligt generösa, empatiska och till synes ohotade, fastän de vetat om att jag (en gång i tiden – den där lilla junioren) kommer att klättra skiten ur dem nästa säsong. Det har liksom inte spelat dem någon roll. De har inte haft något att försvara. Ingen position att hålla. Snarare en väg att visa, så långt deras förmåga kunnat, och sedan funnits där som någon sorts mentor om det behövts, för deras erfarenhet kan alltid vara till hjälp på något sätt. Det krävs något extra för att vara på det sättet.

Sådan vill jag bli. Sådan ska jag bli.

Så alla ni vita kränkta män där ute (för det är oftast män). Snälla, sluta med kommentarerna. Om ni verkligen vill visa vad utomhusklättringen betyder för er, gör det inte på bekostnad av inomhusklättringen eller andra personers kärlek till sin klättring. Njut av ditt och var öppen att dela med dig. Det finns inga inomhusklättrare, tradklättrare, isklättrare, sportklättrare, soloklättrare, bouldrare, gräsklättrare mm. Det finns Klättrare som vid olika tidpunkter i livet klättrar på olika element och med olika mål och syften. Kan vi inte bara låta det vara så.

 

Foto: Jonas Paulsson

Foto: Jonas Paulsson

Robin Dahlberg

Medlem i Solna KK, ledamot i SKF:s säkerhetskommitté och medlem av bultkommittén i Stockholm. Arbetar som kurs- och säkerhets-ansvarig på Klättercentret. Han trivs lika bra på en bultad 8a+ som på kilsäkrade Bohussprickor och neonfärgad plast.

Samarbetspartners
trygga_idrottmiljoer framat
Annonser
Hvilan utbildning Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket