Krönika: Rapport från boulder-EM i Innsbruck

stella-plantin-innsbruck-bergsport

Foto: Mikael Westerlind

Jag vågade inte riktigt inse att jag var rädd, men det var jag. Fingret var riktigt trasigt, och därmed hade jag varken kunnat, eller velat, träna ordentligt.

På färjan till Tyskland hade jag så ont i fingret att jag inte kunde klämma ur tvål från tvålpumpen. Jag försökte tänka att det bara gjorde ont på grund av att jag var ouppvärmd, och att om jag varit uppvärmd skulle det inte ha känts alls. Så trasig var jag väl inte? För visst bör man se till att vara ordentligt uppvärmd i fingrarna för att kunna tvätta händerna ordentligt utan att få ont? Eller? Oj, hur skulle detta gå?

För att vara lite snälla mot våra plånböcker hade vi valt vi att bila ner i stället för att flyga. Vi klarade oss från köer tills vi var fem mil från vår slutdestination. Då blev biltrafiken stillastående, och registreringen till tävlingen skulle stänga om en halvtimma. De andra nordiska atleterna erbjöd att registrera oss i vårt ställe, men de fick besked om att detta inte var tillåtet, utan att vi var tvungna att registrera oss själva.

Där satt vi fast. Vi hörde av oss till både norrmän, danskar, fotografer och domare, men ingen verkade kunna ge klarhet i om denna registrering skulle gå vägen eller inte.

Ett par minuter innan registreringen skulle stänga, hoppade Geir och jag ur bilen, och sprang i ett par cirklar tills vi lyckades hitta till rätt lokal. När vi alldeles svettiga och andfådda lyckades få ur oss till funktionären att “nu är vi här och vill bli registrerade”, fick vi bara ett flin tillbaka. Det visade sig att norrmännen hade lyckats registrera oss, och strax därefter hade danskarna kommit för att göra detsamma, och nu i sista sekund kom vi själva instressande med andan i halsen och försökte registrera oss en tredje gång. Vi var lite lätt förvirrade, tyckte funktionären.

Efter invigningsceremoni och en natts sömn kom kvaldagen. Efter att herrarna klättrat var det dags för oss damer att gömma oss i isoleringen. Runt vårt bord gick samtalen i ett. Där pratades mestadels svenska, norska, danska, finska, engelska och tyska. Oftast förstod vi vad som sades, men garanterat inte hela tiden. För den finska tjejen Anna, var detta livets första internationella bouldertävling. Hennes nervositet ledde till att hon började värma upp så fort vi kommit in i isoleringen, vilket var ungefär fyra timmar innan hon själv skulle klättra.

Inte förrän jag sprang ut ur isoleringen till första kvalproblemet, visste jag säkert att jag tagit rätt beslut som valt att åka på denna tävling. Jag kände på mig att fingret skulle hålla och att min kropp skulle vara sprängfylld av glädje genom hela kvalet, oavsett hur min egen klättring artade sig.

Precis så blev det. Leendet hade fastnat i mitt ansikte. Jag kunde verkligen inte få bort det. Inte ens när domaren avbröt mig från klättringen på det tredje problemet för att tejpa min blödande armbåge (precis samma historia som på VM i München förra året, när ingen hittade tejp och min tid tickade på). Jag var bara så glad att vara på plats.

På sista problemet satt en mygga på zon-greppet och stirrade på mig. Jag trodde att den rackaren skulle flytta på sig när jag klappade till slopern, men inte då. Jag lät bli att mosa myggan med händerna, och när jag sedan ställde mig på slopern i fråga, för att matcha på toppgreppet, satt den fortfarande kvar och blängde på mig. Jag log åt myggan, och jag log åt att jag kommit upp för problemet.

Natten kom så småningom. Ryggen sa: ”ajajaj” och ”nä nu känns det inte bra alls”, och efter tre timmar i sängen gick jag upp och somnade sittandes på stengolvet ute i köket istället, eftersom detta av någon underlig anledning gjorde mindre ont. Stengolvsnatten ledde till semifinalsdagen, och under semin skrek jag mig hes när vår norska vän Hannah slet på väggarna.

Finaldagen kom även den, och innan denna finalhappening bestämde vi oss för att åka till klättergymmet Boulder Welt i München, för att få klättra på deras gudomliga boulderproblem, precis som vi gjorde under världscupen förra året. Vi fyllde tre bilar med nordiska klättrare och körde iväg.

Bilresan till gymmet tog fyra timmar istället för en och en halv, utan att vi riktigt förstod varför. Väl framme hoppade vi ur bilen och dansade in i boulderhallen. Äntligen skulle vi få klättra på dessa boulderproblem som byggts för Europas tävlingsklättrare! Eller skulle vi det? Nej. Inte riktigt ännu. Vi hade slagit in Boulder Welt på GPS:en utan att tänka på att det fanns två gym med samma namn i denna stad.

När vi väl kom fram till rätt gym var vi så taggade att vi lyckades klättra slut på oss själva på bara två timmar. Mitt livs absolut bästa träningspass någonsin! Att jag fick klättra på dessa problem med dessa människor var unikt, en verklig upplevelse som ännu sitter kvar.

Finalen drog i gång, och jag drömde om att kunna bli lika duktig som dessa finalister. Jag log när jag tänkte på det, men förstod också att detta trots allt inte var så viktigt. Det som egentligen spelar roll är glädjen. Jag har förstått att glädjen kan försvinna ibland, men om jag verkligen vill få den att komma tillbaka, så återkommer den. Förr eller senare. På ett eller annat sätt.

 

Foto: Martin Argus

Foto: Martin Argus

Stella Plantin

Född och uppväxt i Göteborg. Medlem i Göteborgs KK och Västkustens Sportklätterklubb. Började klättra 2009 och är i dag både tävlingsklättrare och utomhusklättrare i flera discipliner. Tog silver i såväl lead-SM som boulder-SM 2014 och vann Sverigecupen i både lead och bouldering.

 

Fotnot: Texten är ursprungligen publicerad på Highsport, det här är en nedkortad version.

Visa alla krönikor

Samarbetspartners
trygga_idrottmiljoer framat
Annonser
Hvilan utbildning Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket