Krönika: När klättring aldrig fick vara roligt

När det kommer till historia är saker och ting inte alltid som man tänker sig. De som vuxit upp med en klassisk bildning fick lära sig att Grekland grundade Romarriket, Romarriket det kristna Europa och det kristna Europa renässansen, som i sin tur skickade västerlandet in i Upplysning. Den äldre historieskrivningen prisade gärna den sistnämnda epoken som en i första hand fransk affär som fixerat de centrala liberala stötestenarna om frihet, jämlikhet och broderskap i västerländsk politik.

Förstabestigningen av Matterhorn 1865. Bild av Gustave Doré.

Förstabestigningen av Matterhorn 1865. Bild av Gustave Doré.

Men problemen hopar sig när berättelserna synas i sömmarna. De blir mindre självklara när man betänker att fler greker stred i arméerna på den persiska sidan än i den hellenska alliansen, eller att den viktigaste influensen för medel- tidens kristna teologer var en muslimsk filosof vid namn Ibn-Rushd. Upplysningens värderingar rimmar lika illa när man inser att de inte omfattade kvinnor eller slavar.

Och så är det även inom klättringens historia. De flesta av oss skulle förmodligen beskriva sporten som “kul” eller “rolig”. Men några av de första utövarna, de viktorianska bergsbestigarna, skulle upprört skälla ut den som vågade föreslå att något av underhållningsvärde pågick vid klippan.

De britter som sökte sig till Alperna på 1800-talet, under drottning Viktorias två första decennium av regerande, hade flera skäl. En del gjorde det av religiösa anledningar, andra av vetenskapliga. Eftersom det fanns ett behov av att förklara en aktivitet som verkade rent otyglat dumdristig för den icke invigde klättrade man i utforskningens namn. Både människan och världen runt omkring sågs som oändligt möjlig att upptäcka. Antingen bidrog man genom att fundera på andligheten medan man tog sig uppåt bergen, eller så producerade man vetenskaplig kunskap genom att släpa med sig barometer, termometer och andra mätinstrument i experimentsyfte. De två skickligaste brittiska klättrarna under första hälften under 1800-talet, James D. Forbes och hans rival John Tyndall, såg bergen som sina laboratorium och bedrev glaciärstudier.

Dessa män och kvinnor från Storbritanniens medel- och överklass var i högsta grad influerade av sin tids arbetsmoral. Vare sig det bedrevs professionell eller amatörmässig vetenskap fick syftet aldrig vara att ha roligt. Njutning av sin aktivitet kunde bara vara en biprodukt av det eviga sökandet efter kunskap. Om någon hade sagt sig klättra för sitt eget höga nöje skulle förmodligen kamraterna sett personen som något av ett moraliskt misslyckande.

I takt med att fler utövare kunde ta sig till Alperna genom att järnvägsnätet över Europa blev bättre, kom så småningom vetenskapligheten i bergsbestigning att fasas ut. Det betydde dock inte att det blev mer skoj på klippan. Det brittiska imperiets expansion kom att smitta av sig på det viktorianska samhället, vars idé om utforskande blev mer knutet till militär framgång. Det är därför den litteratur om bergsexpeditioner som finns under andra hälften av 1800-talet präglas av en arméjargong: berget “erövras”, klättrare “lider nederlag” eller “går segrande” under sina strapatser. ”Victory is ours!” ropade enligt egen utsago Edward Whympers expedition när de placerade en flagga på toppen under sin förstabestigning av Matterhorn år 1865.

Min poäng är därför att ha en hälsosamt skeptisk inställning till berättelser som säger sig förklara hur klättring ska se ut med hänvisning till “hur det varit”. Traditioner är viktiga då människan behöver någonting att hålla sig fast vid när hon försöker orientera sig i världen, men att försöka styra allt handlande efter någonting som har väldigt begränsat empiriskt innehåll är dödfött. Precis som de flesta andra mänskliga aktiviteter har klättring haft många utseenden och former under sin historia. Klättringens traditioner finns det således all möjlighet att ompröva vid behov. Hur det sedan ska gå till, eller hur det gick till när klättringen blev rolig, är dock en annan historia.

 

gustav-angeby-kronika-bergsportGustav Ängeby

Klätterklubbslös. Har klättrat i fem år och gillar att klättra trad, sport och boulder kombinerat med djuplodande diskussioner om bakverk och slavrevolter. Är masterstudent i idéhistoria vid Stockholms universitet, nischad på det koloniala slaveriet i det brittiska imperiet under 1700-talet. Föredrar att ha roligt vid klippan, utan vetenskapliga eller religiösa ambitioner.

Samarbetspartners
trygga_idrottmiljoer framat
Annonser
Hvilan utbildning Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket