Krönika: Sångerna vid berget

Foto: Bergsport

Krönikören klättrar vid Finnsvedsbergen på Ingarö. Foto: Bergsport

Rädslan är allestädes närvarande. Likt en gammal Barolo från Piemontes mjuka sluttningar ändrar den karaktär med åren och blir mer igenkännbar och behaglig, till och med njutbar, för varje år som går.

I minnet finns de där darrbeniga första åren på Simonsbergets femmasprickor, lederna som verkade obetvingliga då. Himlen över Koppartorpsåkern mulnade plötsligt, den sista kamkilen en halvmeter under fötterna såg ut att vilja kapitulera närhelst och knogarna vitnade.

Då kom musiken. Som träffad av en skottsalva, avlossad över de sörmländska barrskogarna, började jag frenetiskt nynna min barndoms “My Bonnie is over the ocean”, Teskedsgummans signaturmelodi eller “The final countdown” medan jag vispade runt med en liten mässingskil i off width-sprickan.

Ungefär lika glamoröst som att hoppa från Turning Torso, med ett paraply i handen och utklädd till Musse Pigg.

Rädslan är annorlunda i dag. Numera klättrar jag mest bultade leder och försöker finna Rudolf Nurejevs atlet inom mig, som jag av ömsom infantila och ömsom narcissistiska anledningar tror inryms i detta 40-åriga, spröda människoskal. En sovjetisk superklättrare inplanterades vid en alien abduction jag inte minns, men visst fan finns han där någonstans.

Musiken återkommer ständigt. Varje gång jag står vid bergets fot.

Det är lätt att bli fatalist när man sysslar med klättring. Alla framtida händelser är redan förutbestämda. En starkare kraft har redan bestämt att jag inte kommer att sätta den här leden. Bruce Dickinson hade uttryckt det som att dö som en “Powerslave”. Och Freddie Mercury hade sagt “Another one bites the dust”.

Varför försöker jag klättra den här 7c-plussen om och om igen, som en hjärntvättad Kamikazepilot med kritade händer, eller en självplågande Iggy Pop med åttaknut. Och varför får jag märkliga låtar på hjärnan varje gång den fysiska utmaningen gifter sig med rädslan för att falla?

Jag sjunger inte längre när jag klättrar. Däremot hörs blygsamma hipsterhummanden genom skäggstubben i pauserna mellan redpointförsöken. Musiken har blivit mer dramatisk. Nu gäller Maskinen, Dead Kennedys, DJ Stephanie, Rage against the machine eller Orffs “Carmina Burana”.

Blodådrorna i tinningen pumpar när jag kritar på. Jag är trött på den här leden nu. Less på att se mina biceps bli murklor, på att känna mjölksyran forsa fram i kroppen som ett invärtes lavemang, förnedrad över att skrika svordomar mot en stor klump sten som inte kan kommunicera och som faktiskt var här först.

Då störtar musiken in. Madonna med “Ray of light”, Peaches med “Fuck the pain away”, Accept med “Burning”. Ingen annan hör. Tonerna finns bara i huvudet. Men det räcker för att sända i dag.

Örnberget 2015. Jag krigar mot världen på Siddharta och svär över läskig runout i kruxet. Dagen därpå hänger jag och dinglar i repet på någon 7b som jag i ögonblicket anser borde sprängas bort som Karthago. I grantopparna susar Lars Winnerbäcks “Faller”.

När sommarn kommer flyr jag över haven
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Och om vintern står jag gömd längst in i baren

Plötsligt klarnar saker och ting. Ett skäl till varför jag varje gryende sommar ger mig ut och klättrar.

 

 

Andreas Andersson

Journalist och redaktör för Bergsport.se. Medlem i Solna KK och Bultkommittén i Stockholm. Har gjort 200 nyturer, skrivit boken “Klättring i Södermanland” och arbetar som routesetter inomhus. Driver access- och utvecklingsprojekt för sportklättring i Sverige. Har gjort ett par 8a även om han oftast gnäller på ålderskrämpor.

 

Visa alla krönikor

Samarbetspartners
trygga_idrottmiljoer framat
Annonser
Hvilan utbildning Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket