Gillis Billing – klättraren som jagade horisonten

Han var envis, tränade konstant och trivdes bäst på fjället. Gillis Billing var en av 1940-talets pionjärer inom bergsport.
– Han var ingen familjeman utan kunde vara ute på expeditioner i två-tre månader. Då fick vi sitta och vänta på att han skulle komma hem, berättar sonen Håkan Billing.
De svenska klättrarna i början av 1900-talet bestod av en liten, äventyrslysten skara som främst gjorde  alpina bestigningar och toppturer på skidor. Ibland klättrade de på klippor, men bara som träning inför de stora, snötäckta bergen. Den som säkrade hade ingen repbroms utan drog helt sonika hamparepet över axlarna, beredd att hålla emot.

Gillis Billing (1916-1989) sökte såväl spänningen som den fysiska utmaningen.
– Pappa gjorde mycket som andra uppfattade som våghalsigt, men han bedömde inte det han gjorde som farligt. Han tog inga onödiga risker. Han brukade kalla sig för ”horisontjägare” och sade  ”man måste alltid veta vad som ligger bakom horisonten”, berättar Håkan.
Gillis föddes i Göteborg och växte upp i Stockholm, där han gick i skolan på Norra Latin. Redan som barn fascinerades han av berg och äventyr, beskriver Ewa Hellström-Boström i sin bok ”Svensk Klättring – Pionjärerna”. Han tränade gymnastik på elitnivå och blev så småningom gymnastikdirektör.

Flyttade till Järpen

Sonen Håkan föddes 1953 som den förste av fyra barn. Då bodde familjen i Koskullskulle utanför Gällivare, dit de flyttat eftersom pappa Gillis ville bo nära fjällen. När Håkan var sju flyttade familjen till Järpen. Gillis satt bakom ratten i deras fullpackade, guldfärgade VW-bubbla och körde fru Ingbrit och barn på grusvägarna ned mot Jämtland.
Håkan följde ofta med sin pappa ut i bergen.
– Han var en friluftsmänniska ut i fingerspetsarna. Att sitta hemma med familjen var inte hans grej. Det gick inte en enda helg utan att han var ute, antingen med sina fjällkompisar eller med familjen, berättar han.

– Många helger var bara jag och pappa ute. Det var inte så mycket klättring med rep, utan mer skidturer. På sommaren besteg vi fjälltoppar, fast inte så svåra. Toppturer var viktigt för honom. Man var tvungen att nå toppen och man gick inte i dalen mellan två fjäll, utan från den ena toppen till den andra.
Att träna regelbundet och röra sig utomhus var för Gillis en självklarhet som inte kunde ifrågasättas.
– Det var något man måste göra. Om vi barn tyckte det var roligt eller inte var inte så viktigt. Ibland kanske jag hellre kände för att vara hemma och leka, men jag hade inget val, säger Håkan.

Gick klätterkurs i Sylarna

Vi backar till 1936 och början av Gillis Billings klätterbana. Då gick han den första klätterkursen i Sverige, som hölls i Sylarna under Emmerich Rossipals ledning. Samma år besökte han Vårbyberget i utkanten av Stockholm när han letade efter lämpliga träningsberg.
I dag är berget mer känt som Häggsta. Gillis var kanske inte den förste klättraren på berget, men han öppnade ett par av de första lederna och gjorde berget känt bland dåtidens klättrare.
1937 åkte Gillis till Kebnekaise och tog sig upp för Baumanns vägg, en bestigning han drömt om sedan han var barn. Ewa Hellström-Boström beskriver hur han ”klämde sig upp bit för bit”, förbi besvärliga passager utan att vara säker på att komma vidare. Sedan klättrade han samma väg ned på 40 minuter.
Under de kommande åren klättrade Gillis mängder av leder i Kebnekaiseområdet, Sarek och Norge. På den tiden lurade allvaret alltid bakom hörnet. 1941 flögs Gillis och två andra klättrare med ambulansplan till Nikkaluokta för att söka efter de saknade klättrarna Tore Rydberg och Volmar Skoglund. De hittade klättrarna döda nedanför Liljetoppen, med spikkängorna på sig och ryggsäckarna fyllda av hammare, bultar och karbiner.

– Det speciella med pappa var att hur farligt det än kunde verka för andra så var han så otroligt trygg med det han gjorde. Jag var aldrig rädd när vi var ute tillsammans. Vi var ute i alla möjliga årstider och väderlekar. Vi gick på skidor över frusna bäckar då islossningen hade börjat och vattnet rann under isen, berättar Håkan.
– Han kunde otroligt mycket om snöförhållanden. När vi gick på skidor nedför ett fjäll kunde han känna med stavarna i snön och säga ”här kan det vara fara för snöskred, vi går en annan väg”.
En gång var han och pappa Gillis på skidtur i fjällmassivet Snasahögarna i Jämtland. Det rådde snöstorm och vindstyrkorna var kraftiga.
– Jag kunde knappt stå upprätt, men jag hade inte en tanke på att något kunde gå fel. Plötsligt stannade pappa och sade ”det stormar för mycket, nu vänder vi”, så vi åkte tillbaka och sov i snögrotta. Han var mycket noggrann och lärde mig skriva packlistor och bocka av allt man skulle ta med sig. Men hemma var han inte lika noggrann.

Sov oftare i tält än i sängen

När Håkan var 11 år följde han  med Gillis och Åke Hedlund till Innerdalen i Norge och klättrade med rep.
– Vi bodde i en ladugård. Pappa och Åke var ute och klättrade själva några dagar och då fick jag vara ensam under dagarna. Jag pratade lite med familjen som bodde på gården, men jag förstod nästan ingen norska och så klättrade jag på insidan av ladugårdsväggen. Men jag var med ett par gånger och besteg ett par toppar.

Håkans bägge föräldrar jobbade på Racklöfska skolan i Järpen. Gillis var gymnastikdirektör och mamma Ingbrit var lärare i språk och hemkunskap. Arbetet som lärare gjorde att Gillis kunde dra nytta av skolloven, då han reste iväg på äventyr.
– På julafton var han hemma och var tomte, annars var han mest borta. Pappa sov nog fler nätter i tält än i sin säng. Hemma satt han alltid i vardagsrummet med kartor och almanackor och planerade nya expeditioner. Han hade massor av böcker om fjäll, utrustning och andra kulturer och folkslag, berättar Håkan.
Den drivne alpinisten och gymnasten tränade dagligen och såg till att barnen gjorde detsamma.
– Han tränade med hantlar, gjorde armhävningar och gick på händer varje dag. Han skrev träningsartiklar i tidningen Fjällsport och tränade mycket balans. När han åkte spårvagn i Stockholm stod han på tå och klämde på en tennisboll för att träna fingrarna. Redan som väldigt unga fick vi barn träningsprogram, det kom vi inte undan. Det var långa program med armhävningar och situps, berättar Håkan.
– Han kunde aldrig köpa något som var onyttigt. Om man till exempel önskade sig en leksaksbil till födelsedagspresent eller julklapp, då fick man en ryggsäck i stället. Han tänkte på nyttan i allt.

Testade sovsäckar på balkongen

Gillis gick sin egen väg inför en stundtals oförstående omvärld. Andras reaktioner brydde han sig inte om.
– En gång skulle han åka på konferens och hela sällskapet skulle bo på ett högfjällshotell. Det var det dummaste han hade hört. Varför sova på hotell när man är på fjället? Så han slog upp sitt tält på baksidan av hotellet och sov där i stället, trots att rummet var betalt. Hemma kunde han testa sovsäckar genom att sova på balkongen. Folk såg det och pratade, Järpen hade ju bara 1.200 invånare.
När Håkan blev vuxen började han spela keyboard i rockband, blev professionell musiker och åkte på turnéer. Pappa Gillis hade svårt att acceptera  yrkesvalet och framför allt livet som följde med att vara rockmusiker på 1970-talet.

Intresset för bergen falnade för Håkan, men naturintresset levde vidare. Intresset för fågelskådning fick han som 13-åring och i dag är han en engagerad ornitolog och sysslar med paddling, precis som sin pappa.
Även för Gillis minskade längtan till bergen under hans sista år. I stället ökade intresset för segling och paddling och han reste över hela världen för att lära sig mer om båtbygge. 1980 köpte han en segelbåt i Västindien och seglade över oceanen.
En dag upptäckte läkarna att han drabbats av en hjärntumör.
– Det kom väldigt hastigt. Han skulle resa på en tre månaders paddlingstur i Kanada, men kvällen innan resan fick han ett anfall och fördes till sjukhuset. Läkarna sade han bara hade några månader kvar att leva, men det tog flera år innan han dog på Östersunds sjukhus. När vi hälsade på honom på sjukhuset pratade han om allt han skulle göra när han blev frisk, berättar Håkan.