Krönika: Vilda västern är passé

Foto: John Liungman

Nytursmakare har länge sökt nya linjer och klätterområden utan djupare eftertanke. Det var inget stort problem att några udda figurer borstade en linje ute i skogen, eftersom vi var få och klipporna många. Denna guldrush har varit rolig, fri och kreativ. Tyvärr är den nu över.

Klättring som sport växer så det bokstavligen knakar. Svenskarna blir fler, nya grupper börjar klättra inne, och önskemål om mer tillrättalagd klättring utomhus dyker upp. Samtidigt kläms klättringen mellan städer som breder ut sig, och ett naturskydd som hävdas allt starkare.

Detta har resulterat i allt fler och allvarligare accessproblem. I Göteborg och Bohuslän har det under de senaste åren dykt upp ständigt nya konflikter, med klätterstopp, inskränkningar, borttagen parkering, eller borttagna bultar som resultat. Många områden kan ha pyrande accessproblem som vi helt enkelt inte känner till ännu.

När Klätterförbundets styrelse i Bergsport (#178) nästan unisont uttalar att alla ska kunna klättra, att sporten ska växa, så är det en idé som är välment, men som blundar för att vi är beroende av en begränsad resurs i en allt trängre miljö. När en artikel i samma nummer förklarar hur man borstar upp en led så nämns inte ett ord om att sådan borstning generellt inte är tillåten alls utan markägarens tillåtelse (och kanske inte ens då). Man glömmer att tänka hållbart.

Om fler klättrare ska kunna uppleva våra berg i framtiden, så måste vi börja förvalta det vi redan har. Alla berg är inte upptäckta än, men det finns skäl att tro att de allra finaste stadsnära linjerna redan är utvecklade. Det är dessa som nu är hotade.

Vad betyder detta i praktiken? Det betyder att vi som utvecklar berg och hanterar accessfrågan måste orka ta en del obehagliga beslut. Paradoxalt nog kommer nämligen fortsatt växande klättring kräva att vi avstår från viss klättring. Vi måste våga tacka nej till fler linjer i områden där accessen redan är problematisk, och hitta en balans mellan trafik och bärkraft. Vi måste ibland ta ner bult där alltför stor trafik riskerar att stoppa klättring på linjer som har större värde. Vi måste alltid fråga oss om den där mossiga turen i grad 3, alldeles intill villatomten, verkligen behöver borstas upp. En enda arg granne, och den ultraklassiska sprickan lite längre bort kan komma att stängas av bara farten.

Vi behöver, innan vi utvecklar ett område, ta en mycket mer öppen och ärlig diskussion med andra intressenter  – såsom markägare, myndigheter och närboende. Det duger inte att få ett muntligt ja från någon lägre tjänsteman på kommunen. Det behövs förvaltningsplaner där vi redovisar hur vi tänker säkra bultars kvalitet både idag och på sikt, hur vi hanterar parkeringsfrågan, hur närboende påverkas. Vi borde med stor lyhördhet låta ornitologer redovisa påverkan på fågellivet. Vi behöver proaktivt leta efter framtida problem och bemöta dem.

Jag vill vara tydlig med att detta inte är en fråga om klätterstil. Det handlar i hög grad om bultning, men inte för att bultning i sig är något dåligt, utan därför att bultning i många fall genererar mycket mer trafik än traditionell klättring. Det markslitage, det buller och de parkeringsproblem som följer gör att sportklättringen troligen har mest att förlora på okontrollerad expansion. Detta är därför en fråga som borde förena disciplinerna.

Bultning innebär också ett moraliskt och reellt ansvarstagande för andras säkerhet. Det går till exempel inte att arbeta för mer klättring för barn, och samtidigt hävda att alla klättrare måste ta ansvar för att kunna bedöma dålig bult. Detta ställer krav både på ett hantverksmässigt bultarbete i första skedet, och på planering för att underhålla bultarna i många decennier. Om vi inte ställer det kravet på oss själva så kommer kravet att komma utifrån.

För att kunna göra allt detta måste vi kompromissa och formalisera. Det är tråkigt och arbetsamt. Det kräver professionalism och ihärdighet från klubbarna. Det kräver en mogen inställning från nytursmakare, där vi väljer bort en del klättring för att säkra klättring som helhet. Det var roligare att som förr bara packa borren i ryggsäcken och dra ut i skogen. Den tiden är tyvärr över.

Svensk klättring står inför ett avgörande vägskäl: att komma ut från garderoben och börja agera som ansvarstagande aktör i svenskt friluftsliv, eller riskera kraftiga inskränkningar i accessen runt om i landet. Om klättringen ska växa från udda extremsport till bred folksport, så som uppenbarligen är ambitionen hos SKF:s styrelse, så måste den också mogna till en seriös aktör i naturen och samhället. Om vi ska få behålla de allra finaste stadsnära klipporna så måste vi vara medvetna om att vi inte äger dem, utan delar dem med många andra. Vilda västern-eran är slut och svensk klättring behöver växa upp.

 

john-liungman-bergsportJohn Liungman

Tvåbarnspappa som bor i Utby i Göteborg. Har klättrat sedan 1992 och provat det mesta från Ton Sai till Rjukan, men föredrar norska långturer. Är utomhusinstruktör och tidigare redaktör för Bergsport.

 

 

Samarbetspartners
svensk_antidoping framat
Annonser
Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket