Tobias Karlsson sätter sin första 8c
Den 28 april klippte Tobias ankaret på La Fabelita i den mäktiga grottan i Santa Linya, en klippa i norra Katalonien som är känd för sina många svåra sportleder.
– Leden är ungefär 30 meter lång och ganska överhängande. Många relativt hårda partier separerade av marginella vilor. Kruxet är att hålla ihop det och inte göra några misstag. Mentalt är leden påfrestande på så sätt att du mest troligt kommer vara ganska länge uppe på väggen innan du faller och du har inte så många bra försök under en dag, berättar Tobias.
Det tog omkring elva klätterdagar för honom att projektera och sätta La Fabelita.
– Helt klart en spännande process då jag aldrig har lagt så mycket tid på en led förut. Mot slutet började det bli markant varmare och vi fick stiga upp i ottan för att ha bra förhållanden.
Du är fortfarande i Spanien, hur länge blir du där?
– Jag är student och läste några extra högskolepoäng för att kunna vara borta från studierna under andra halvan av våren och kunna ta del av den spanska klättringen när temperaturerna är bättre. Jag och två kompisar åkte ner i början av april, nu har de åkt tillbaka till Sverige och min sambo Agnes Rosendahl har anslutit efter skolterminens slut. Vi stannar nere på kontinenten runt norra Spanien och Frankrike till början av augusti. Vi lever det enkla livet i en husbilskonverterad skåpbil, så som många andra klättrare. Kostnaden för att leva så här är väldigt liten.
Hur ser din bakgrund som klättrare ut?
– Jag var elitaktiv längdskidåkare till och med 2014 då jag var 19 år och upptäckte klättring under en rundtur i Europa i bil med några kompisar. Vi träffade några finska bouldrare på en camping i närheten av Zillertal och de erbjöd oss att följa med, vilket vi gjorde och det var fantastiskt roligt.
– Jag släpade runt på en bäddmadrass och besteg diverse mossiga stenar i närområdet iförd löparutstyrsel. Repklättring verkade också spännande så jag och en kompis använde vad vi hade att tillgå och topprepade en led på det lokala berget med wakeboardlina lindat runt en tall och en rejälare vandringsryggsäck som fick agera klättersele. Något säkringsdon hade vi inte så min storvuxne lillebror fick agera ankare. Han knöt linan runt midjan och backade ner i skogen allt eftersom vi kom högre upp på väggen. Leden bultade jag våren efteråt och fick namnet Wakeboard och grad 5c.
Tobias fick tag på Stora boken om klättring av Nils Ragnar Gustavsson och lärde sig mer. När vintern kom började han träna inomhus.
– Piteås klättervägg erbjöd inte mycket annat än en moonboard, så det var på den som jag fick klättra. Att fingrarna höll var ett mirakel. På våren var jag dock markant bättre och klarade min första 7a utomhus på Källsberget. Samma vår lånade jag en borrhammare och bultade runt tjugo sportleder på den då outvecklade klippan Falkberget.
– I dag drivs jag mycket av att utvecklas och bli skickligare och spenderar mycket tid och reflektion kring träning. En av sakerna jag verkligen älskar med klättring är just att utmaningen är mellan dig och stenen. När, var och hur du vill.