Alex Honnold: “Jag riskminimerar”

Alex Honnold och psykologiforskaren Armita Golkar i en paneldiskussion om rädsla. Bilden togs den 9 december under Nobelveckan i Göteborg. Foto: John Liungman

Det handlar om otroligt mycket träning och förberedelser. Jag tar något som borde vara farligt och bearbetar det tills det går att göra säkert, säger den amerikanske stjärnklättraren Alex Honnold till Bergsport.se och vår utsände John Liungman.

Det är en märklig scen som utspelar sig i mässhallen i Göteborg, mitt under Nobelveckan. Bara några meter bort samtalar flera nobelpristagare om klimat och genteknik. Men en liten, uppspelt folkmassa har uppstått precis utanför ingången till föreläsningssalen. Personen i dess mitt är varken fysiker eller biolog, utan en tanig klättrare från USA. Alex Honnold är på besök.

Förutom Edmund Hillary har klättringen troligen aldrig haft en sådan stjärna en så folkkär personlighet. Hela världen tycks veta vem han är killen med de stora ögonen som klättrar El Cap. Utan rep. Det den ickeklättrande beundrarskaran inte vet är att 34-årige Honnold har klättervärldens kanske mest makalösa CV. Fitz Roy-traversen i Patagonien. 8A boulder. Och bara sista året: 9a på sport och hastighetsrekord på The Nose med under två timmar, tillsammans med Tommy Caldwell.

Honnolds solobestigning av Freerider 2017 på El Capitan i Yosemite var förvisso ett prestationsmässigt kvantsprång. Men för en ickeklättrande publik hade det varit omöjligt att förstå skillnaden mellan denna bestigning och hans tidigare soloturer på Moonlight Buttress eller Regular Northwest Face på Half Dome, om det inte vore för att Freerider filmades och blev en kritikerrosad och Oscar-belönad dokumentär: Free Solo.

När jag till slut får min intervju håller den på att spåra ur lite när filmens regissör Elizabeth Chai Vasarhelyi sjunker ner vid bordet, jetlaggad och lite flamsig. Hon messar med sin man Jimmy Chin, klättraren och filmaren, och det hela urartar i skvaller om Tommy Caldwell. Det är som att intervjua Michael Jackson, och så kommer Yoko Ono och slår sig ner och messar med John Lennon och skvallrar om Elvis Presley.

Alex är trött, men en sak har kändisskapet fört med sig: han är numera en ganska talför man som snabbt hittar välformulerade svar. Att vara en så offentlig klättrare har förändrat honom. Men hur ser han på att just soloklättring hamnat så i rampljuset? Detta brukade ju vara något av en privatsak för många klättrare.

Jag är faktiskt ganska privat med min soloklättring. Med ett uppenbart undantag: den här filmen, svarar Alex lite defensivt. Jag har gjort massor av solobestigningar, och brukar annars aldrig göra det offentligt. Jag förespråkar inte att andra ska soloklättra. I filmen försöker vi visa att det handlar om otroligt mycket träning och förberedelser.

Tror du inte att Free Solo lockar folk till att börja soloklättra?

Jag tror möjligen att en del folk som ser filmen blir inspirerade att förverkliga sina egna projekt, om det nu är att springa en maraton eller nåt annat.

Hur ska vi prata med barn och ungdomar om soloklättring?

Solo ÄR en disciplin inom klättring, vad man än tycker om det. Det jag vill visa är att det tar 22 år av förberedelser, kanske 35 hårda solos, innan jag ger mig på detta. Jag vill framhäva svårigheten, peka på riskerna. Jag tar något som borde vara farligt och bearbetar det tills det går att göra säkert. Jag riskminimerar.

Nobelföreläsningarna i Göteborg går under temat “Into the unknown”, med paneldiskussioner med rubriker som “Why uncertainty is our friend”, “The role of not-knowing”, och i Honnolds fall “To fear or not to fear”. Alex samtalar på scenen med Armita Golkar, forskare inom området rädsla.

Han drar förutsägbara skratt från publiken med väl inövade repliker som “soloklättring är som en tävling där man antingen vinner guld eller dör”. Men han vaknar till lite när hans sylvassa samtalspartner påpekar att forskningen visar att vi likt djur har en förmåga att känna rädsla men att vi till skillnad från de flesta djur måste lära oss vad som är farligt och vad som inte är farligt. Vi är oerhört formbara i det hänseendet.

Alex Honnold. Foto: John Liungman

Jag frågar Alex efteråt om hur han själv hanterar rädsla.

Jag är nog ganska naturligt samlad. Rädsla och oro är inget stort problem för mig när jag klättrar. Jag tror att jag har en annan “baseline” än andra, men sedan har jag ju tränat på detta väldigt länge.

Fysisk träning är en självklar ingrediens. Freerider är ändå 1000 meter brant klättring med flera mycket hårda, ihållande passager. I filmen framgår att Alex lägger massor av tid på att bli fysiskt stark, att öva moves på leden, och visualisera olika situationer. Men den andra delen är det känslomässiga. Tränar han mentalt?

Nej, svarar han direkt. Men det är säkert bra för många klättrare!

Sedan rättar han sig och flinar:

Sedan vi började turnera med filmen har jag faktiskt börjat med en meditations-app. Jag skulle nog bli knäpp annars…

Samtalet glider in på Brad Gobright som omkom i en firningsolycka i november. Alex och Brad var vänner och Brad var en av mycket få klättrare som kunde tävla med Alex i solo- och speedklättring. Alex upprepar sin favoritstatistik: inga soloklättrare dör när de klättrar något extremt utmanande. Han menar att i sådana situationer är man oerhört väl förberedd och fokuserad. Istället är det olyckshändelser vid lättare klättring, base jump, eller (som i Brads fall) firning, som blir fatala.

Jag tillägger att det även gäller att undvika misstag på lätt terräng, men får inte riktigt napp på frågan.

Vissa saker sitter så djupt att man alltid gör rätt. Bara några dagar efter Brads olycka firade jag av från en torn i öknen, och insåg att jag gjorde precis som Brad och simultanfirade. Men det är ju så vi alltid gör, det är snabbast, och jag skulle hävda att det är säkrast.

Det gäller att inte slarva när det verkligen spelar roll. Det farliga nog är att vara en “aggressive intermediate”.

Med detta menar han att nybörjaren är naturligt försiktig, och den riktigt erfarne har bra rutiner, medan den som ligger någonstans i mittfåran är den som tar störst risker.

Jag låter bli att fråga om han har några nya planer. Det har han säkert, men han berättar aldrig om dem i intervjuer. Har han haft mål som han övergett?

Det finns saker på min att-göra-lista som jag inte gjort, delvis för att de är för läskiga, delvis för att jag inte bryr mig tillräckligt. Man kan sätta upp mål, men vara öppen för att inte genomföra dem.

Freerider är en otroligt fin led. Målet var så lockande att det var värt att försöka!

Text: JOHN LIUNGMAN

Visa det här inlägget på Instagram

Yesterday I successfully completed the first Oscars/9a link up – going to the Oscars and climbing 14d in the same year. It’s been a pretty crazy year – @freesolofilm has wildly changed my life and I’ve spent most of the year traveling for events while doing my best to train in various gyms around the world. Which has all been an incredible experience but a big change from my normal lifestyle. The last few weeks I’ve gotten to focus on real climbing again, trying a sport route that I’d tried a few years ago and found to be impossible for me. Super satisfying to come back after a year like this and actually manage to climb it. A big thanks to @latticetraining for helping me with a training plan for the year – I don’t think I could have stayed motivated and on track without them. And a big thanks to @sannimccandless for the support (and video!). So exciting to climb a new grade – realistically something I may never get to do again. Unless I work on 5.15… we’ll see…

Ett inlägg delat av Alex Honnold (@alexhonnold)

Samarbetspartners
trygga_idrottmiljoer framat
Annonser
Hvilan utbildning Klättring i Kebnekaise Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket