Krönika: Fyra klättrare och en Volvo

När andan faller på, är det få saker som kan hindra oss klättrare. Jonas Håkansson bjuder på en välskriven, humoristisk inblick i fyra personers tillvaro – häng med längs en vintrig väg mot Njupeskär.

Det började som en krusning på internet. Tre personer, en mening var.

– Såg ni bilderna från Njupeskär? Inte så hysteriskt långt att åka faktiskt.

– Knappa 8 timmar, vi kompar ut vid lunch på fredag och sticker.

– Finfint! Jag är på!!

Under veckan vacklades det lite, motivationen var både på och av. Jag hade ont i en tand, och var rädd för att bli rädd. Emil brottades med rimligheten i förhållandet restid/klättring.

Och Max, tja… Max var på hela tiden. Han skruvade på sig lite när han invigde Lina i planerna.

– Det är inte alls bestämt, bara nåt vi har pratat om lite.

– Men jag vill! Jag vill åka skidor! Jag kan ta ledigt.

Lina var oxå på!

Ingen tvekan alls, det måste finnas ett samband mellan pågående renovering och beslutsamhet att åka bort, Emil och jag bor ju i färdigbyggda hus med el och vatten i separata ledningar. Kanske vore nåt för mäklarna att utnyttja i marknadsföringen, köp ett objekt med stor potential så kommer du klättra minst en grad hårdare för varje år du renoverar.

Nåväl, planen var hackad i benhård is. Vi kvittrade, bilen packades och vi var på väg.

Vi kom strax runt hörnet innan bilen hackade till, alla tittade på varandra, särskilt Max som ägde bilen och körde, tittade… Hundra meter senare hackade den igen och man såg hur Max tappade all färg i ansiktet.

Vi påbörjade en massiv pepp och övertalningskampanj från baksätet, det är nog ingen fara, kan vara kylan, vi är ju rätt många, så det är tungt lastat oxå. Emil googlade fram att det var ett ganska vanligt fel på Volvobilar, särskilt de blå kunde hacka en del i bland i början på långa resor, fast det gick alltid över.

Max var fortsatt både blek och skeptisk, men någon typ av liv i ögonen kom ändå tillbaks och han körde vidare.

Men när han för andra gången misslyckades med att köra om en mopedbil, för att motorn lade av när de låg jämsides, blev han helt oemottaglig för vårt baksätesförnuft, svängde in i Sunhultsbrunn och ringde en riktig mekaniker.

Mekanikern förklarade pedagogiskt att möss av sorten Rattus Domesticus alls inte är kompatibla med Volvo Mobilus och att den avgnagda kabelisolering och de hål i slangar vi noterat, mycket väl kunde inverka menligt på både körupplevelse och prestanda.

Dessutom förordade han att alla eventuella långreseplaner omedelbart borde skrinläggas. Tänk vad de kan de där bildoktorerna.

Med kvittret i halsen vände vi hemåt. Jag erbjöd att köra med min gröna Toyota, men fick ungefär samma gensvar som rörmokaren när han erbjuder sin kniv att skära upp tårta med. Emil mumlade lite tyst att ”hade det varit min bil så hade jag kört hela vägen även om den hackat”, men han ringde hem och förhandlade loss familjebilen.

Resan tog fart igen och kvittret återupptogs.

När vi nådde Jofahjälmens födelseort började diskussionerna om karbidlampor, patronstart och när och varför man egentligen införde elsystem i bilarna tappa styrfart och alla började snegla mot termometern, väderprognosen vi hade valt att tro på sade -11 som kallast, nu visade den -13.

Vi hade varit överens om att inte packa något onödigt för att slippa sätta på takbox. Kvitter övergick nu i lågmälda krax om dunets inneboende energier, R- och K-värden och olika temperaturskalors vederhäftighet.

När vi körde igenom Särna och termometern växlade från -22 till -23 kunde man skära i tystnaden med kniv. Men i takt med att vägen blev brantare ökade temperaturen och vi parkerade kvittrande som vårfåglar i -9 och sov nästan helt utan huttrande.

Klättringen skriver som vanligt sin egen historia så där har jag inget att tillägga, Leden heter ju A-kids så jag i egenskap av ålderman firade av efter första repan och lät ungdomarna göra sin grej.

Men jag vet att Emil numer med inlevelse kan förklara exakt hur kalla fingrar kan bli, och Max kan med långtbortifjärranblick berätta livfullt om en väldigt slät och lodrät isvägg alldeles för högt upp.

Fin tripp tjillevipp!

 

Jonas Håkansson

Bor på småländska höglandet och har alltid klättrat. Medlem i Höglandsklättrarna Eksjö. Med tiden så har han blivit en klippa på att hitta stora rädslor även i de låga graderna.