Så undviker klubbar misstagen med autobelay

Att skaffa en autobelay är lockande för många klätterklubbar med egna hallar, men långt ifrån problemfritt.

Robin Dahlberg i säkerhetskommittén tipsar om hur man undviker de största fällorna.

En autobelay, eller automatiskt självsäkringssystem på svenska, kan låta som en dröm. Man kan klättra ensam och behöver inte leta efter replagskamrat. En ledare eller instruktör kan låta flera personer klättra samtidigt och utnyttja tiden mer effektivt.

Men det finns baksidor som man inte får glömma bort. Först och främst, har klubben råd?

– Ett självsäkringssystem är ingen engångskostnad. Klubben måste ha likviditet för att kunna betala för löpande underhåll, säger Robin Dahlberg i klätterförbundets säkerhetskommitté.

Om en klubb har fyra självsäkringssystem och måste byta slinga två gånger om året så rinner kostnaderna lätt iväg.

– Det är framförallt slingbytet som kostar och det kan röra sig om 3000 kr/st varje gång. Sedan tillkommer annan utrustning som till exempel åtkomsthinder. Man måste ha en ekonomisk plan.

Bra med tydliga rutiner

Nästa fråga är vem som ska vara ansvarig för underhållet.

– Det är bra att ha tydliga skötselrutiner och en särskild grupp eller ett par personer som är ansvariga för att kontrollera maskinen löpande enligt tillverkarens rekommendationer. Det är lätt hänt att man köper maskinen och tänker att allt är bra, men det är då som arbetet börjar, säger Robin, som till vardags arbetar som säkerhetsansvarig på Klättercentret i Stockholm.

I rutinerna bör man också ha en strategi för felanmälan. Vad man gör, hur och när om självsäkringssystemet drabbas av fel eller av något annat skäl måste stängas av.

– Maskinen väger omkring 20 kilo och är otymplig att hantera. Det är inte säkert att den kan tas ned på ett säkert sätt under vanliga öppettider, säger Robin.

Ibland släpper hallar upp slingan om den är sliten och låter den stanna hoprullad i maskinen i väntan på service. Men det har hänt att folk klättrar upp, drar ned slingan och fortsätter använda självsäkringssystemet.

– Man måste ha en rutin så att inte maskinen inte börjar användas igen nästa dag. Vi har fått sådana incidentrapporter. Rutinerna måste fungera, annars är det stor risk för att tillbud uppstår. Om leden och maskinen är åtkomlig så kommer det att klättras där. En lösning som en del hallar har infört är att sätta fast slingan med hänglås i åtkomsthindret.

Människor klättrar osäkrade av misstag

Åtkomsthinder kan se ut på olika sätt, men en vanlig variant är ett skynke som lyfts upp så att den täcker en del av väggen och som kopplas in i slingan med en karbin. För att klättra måste man koppla loss skynket så det faller till golvet och fästa karbinen som sitter i slingan i selen.

Vilket för oss in på en stor olycksrisk med automatiska självsäkringssystem. Nämligen att folk helt sonika glömmer bort att koppla in slingan i selen och börjar klättra i tron att de är säkrade. Det kan låta otänkbart, men faktum är att sådana incidenter sker både i Sverige och utomlands.

– Om man klättrar topprep med en kompis och glömmer att knyta in sig så kanske misstaget fångas upp vid kamratkontrollen, eller så upptäcker kamraten som säkrar förmodligen misstaget när klättraren börjat klättra. Men dessa två viktiga skyddsbarriärer är borta vid användningen av autobelay, säger Robin.

– Det som sticker ut med incidenter med autobelay är att folk börjar klättra utan att vara inkopplade. Plötsligt upptäcker klättraren att de är halvvägs upp på väggen, om de har tur, eftersom det ger en chans att klättra ner eller ropa på hjälp. Eller så når de toppen av leden och släpper taget och faller.

Den vänstra bilden visar ett dåligt åtkomsthinder. Det täcker för liten yta och det är inga problem att klättra runt det. Den högra bilden visar ett bra åtkomsthinder. Notera att det inte finns några grepp alls på sidorna om hindret.

Robin Dahlberg förespråkar tre åtgärder som tillsammans utgör ett skydd mot klättring utan inkoppling:

1. Åtkomsthindrets utformning. Hindret behöver vara så stort att det täcker insteget tillräckligt långt upp på väggen.

2. Greppen bakom hindret. Oavsett hindrets storlek behöver greppen som tillhör leden vara täckta så att det är mycket svårt och opraktiskt att börja klättra utan att ta ner hindret, och då också koppla in sig i maskinen.

3. Avståndet till grannlederna. Intilliggande leder har ju också grepp som utgör en möjlig start utan att vara inkopplad. Därför är det bra att det finns ett avstånd till lederna bredvid. 50 cm är ett mått som används i vissa hallar.

Medvetenheten om riskerna ökar

Antalet självsäkringsmaskiner har ökat enormt i Sverige, men statistiskt sett har olyckorna inte alls ökat lika mycket. Det tyder på att många hallar följer rekommendationerna.

– Min uppfattning är att väldigt många klätterhallar är medvetna om problemet och riskerna, men vi ser fortfarande klätterhallar som fortfarande använder sig av små hinder med greppen utanför. Hos dessa klätterhallar är det bara en tidsfråga innan olyckan är ett faktum, säger Robin.

– Något som är nytt är också att tillverkarna av autobelaymaskiner på sistone har tagit tag i problemet och äntligen tillverkar större hinder, men kom ihåg att det är kombinationen av de tre åtgärderna som ger effekten.

2014 gav säkerhetskommittén ut en rapport om riskerna kring självsäkringssystem. Rapporten är under översyn och kan komma att uppdateras framöver.

Samarbetspartners
lkab framat
Annonser
Hvilan utbildning Klättring i Kebnekaise Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket