Bergsports historia, del 3: 1990-1999

Bergsport december 1995.

1990-talet var decenniet då klättringen i Sverige blev bredare och växte på flera fronter.

Klätterförbundet anställde sin första generalsekreterare och i Bergsport kunde man läsa om svenskar som flyttade fram positionerna inom sportklättring och alpinism.

Om grunden för den svenska tävlings- och sportklättringen lades under 1980-talet så var det under 1990-talet som den blev en integrerad del av det allt mer mångfasetterade klätterlandskapet.

Bergsport mars 1990.

Fler borrbultade leder sattes upp och Johan Luhr, en av de drivande, förekom ofta i Bergsport. 1996 gratulerade tidningen honom till hans 500:e nytur. Johan berättade:

”De jag minns bäst är nog Terror (6+) och Det hetsade barnet (8-), båda på Bispberg. Terror (1983) var en av de tidiga borrbultslederna och tacklade en till synes blank vägg. Det hetsade barnet (1986) var den första leden som jag verkligen fick jobba på. Den krävde många försök, vilket var nytt för mig.”

I tidningen märkte man ganska lite av konflikterna mellan klättringens olika discipliner. Artiklar om alpina bestigningar och sprickklättring i Bohuslän och Yosemite blandades med rapporter om hårda borrbultsleder och tävlingsreferat från NM och SM.

Långvarig chippingdebatt

Men ibland hettade det till. Under flera år pågick en hård debatt om chipping. 1992 hotade nytursredaktören Daniel Bidner med att sluta publicera chippade nyturer och Harri Sporrevik skrev:

”Bannlys chipparna och alla deras turer. Ser ni konstiga hål så cementera igen dem. Bekämpa det onda. Kom inte med trams om traditionell engelsk stil kontra modern fransk sportklättring. Doctoring är fundamentalt fel.”

Flera kända klättrare, bland andra Henrik Bolander, Ulrica Edholm och Thomas Hansson, skrev 1993 en debattartikel och föreslog att Bergsport skulle publicera ”Månadens chippare” i varje nummer, med “namn och bild på leden och förövaren”.

Debatten kulminerade 1995 med sex sidors insändare från klubbmedlemmar över hela landet.

Bergsport juni 1991.

Fler kvinnor i spalterna

Majoriteten av skribenterna och klättrarna i Bergsport var män, men under decenniet dök fler kvinnor upp i tidningen. 1990 skrev Ylva Luthander om sitt besök på Krimhalvön:

Bergsport mars 1997.

”En dag gör jag en längre tur, ca 6 replängder, mycket lätt, med Oleg. Han pratar lika mycket engelska som jag ryska. Vanja är mycket orolig och skickar med mig en rysk-engelsk klätterordlista. Fast det var ju inte bara det där med språket som oroade Vanja. Sedan olyckan 1976 då flera sovjetiska alpinissor frös ihjäl på Peak Lenin är det inte tillåtet för tjejer att ägna sig åt alpin klättring, åtminstone inte på egen hand. En tjej på tre grabbar är tumregeln, ‘for safety’.”

På tävlingssidan låg Ingela Nilsson i framkant och vann bland annat NM i Danmark 1996. Kvinnor började även samla alpina framgångar. Sommaren 1999 rapporterade Bergsport att Renata Chlumska hade bestigit Mount Everest som första svenska kvinna. Bedriften upprepades kort därpå av Tina Sjögren.

Klätterväggar och butiker

Den största utvecklingen inom klättersporten under 1990-talet, i alla fall i relation till hur det sett ut tidigare, skedde antagligen inomhus. Det poppade upp nybyggda väggar över hela Sverige. 1990 skrev Gudmund Söderin från Östersunds KK, som redan hade en vägg i Östersunds sporthall:

”Nya klätterväggar byggs. En i Dorotea, där vi också har vår farmarklubb, och ytterligare väggar är på gång i Östersund och i Järpen. Sedan finns ju utomhusväggen vid ICA i Åre.”

Bergsport publicerade flera gånger listor över alla inomhusväggar i Sverige. Listorna fyllde en helsida.

Även klätteraffärer började öppnas. I Uppsala fanns Crux, i Stockholm Base Camp och Busters Klätteraffär. 1990 startade Ola Hillberg den första butiken i Göteborg.

I hjärtat var nog flera av entreprenörerna mer inbitna klättrare än hårdnackade affärsmän. Bara några månader efter att ha öppnat sin butik åkte exempelvis Ola Hillberg till Pakistan tillsammans med bland andra Göran Kropp och Rafael Jensen för att bestiga Muztagh Tower (7.293 m). Tyvärr blev det ingen toppbestigning för Ola, men Göran och Rafael kom upp.

Bergsport juni 1993.

Första artikeln om bouldering

Bouldering hade så sakteliga börjat sprida sig. Det första reportaget i Bergsport publicerades 1994 och skrevs av en entusiastisk Jonas Paulsson:

”Det är förutom något av det roligaste man kan ägna sig åt även en utmärkt träningsform inför klättring på större klippor och berg, men faktum är att allt fler ser på bouldering som en självständig del av klättringen.”

Bergsport december 1993.

I samma nummer stod det om den nya guideboken “Sportklättring och bouldering i Göteborg”, av Stefan Gustavsson och Stefan Norman. Boulderproblemen graderades med B-skalan som gick från 0 till 3.

Under åren 1994-1998 var Patrik Leje redaktör för Bergsport, understödd av bland andra Jonas Paulsson, och kvalitén på tidningen ökade markant. Det blev mer färg och framför allt fler färgbilder. 1998, när Alvaro Susena tog över redaktörsskapet, infördes vinjetten “Skarpladdat” som finns kvar än i dag.

Teknik, utrustning och säkerhet var intressant för läsarna. Bogi Palfay var redaktör för “Tekniska hörnan” och avlöstes av Per Calleberg.  1991 skrev Per att det tidigare hade gjorts flera försök att producera automatiskt låsande bromsar, men att det nu hade kommit en produkt som fungerade bra:

”Från Petzl kommer en intressant grunka som kan vara räddningen för alla slöa andremän. Den kallas Gri-gri och är en säkringsbroms. Vad som kommer att begränsa den här manickens användning är dels vikten, som oundvikligen blir högre än för en vanlig Sticht, och dels priset, som med ca 500 kr kommer att vara rätt avskräckande.”

Bergsport, jubileumsnumret december 1993.

SKF anställer och skaffar lokal

Under mitten av  1990-talet tog SKF, som nu bestod av 45 medlemsklubbar, några avgörande steg för att bli en mer professionell och solid organisation. 1995 valdes SKF in i Riksidrottsförbundet.

”Det tog oss 8 år och 5 ansökningar innan det blev klart” skrev den dåvarande ordföranden Mats Englund.

Bergsport nr 91 1996.

1997 anställdes Jack Berg som generalsekreterare och SKF skaffade sin första kanslilokal, belägen på Lagerlöfsgatan 8 i Stockholm.

Klättringens expansion hade fört med sig allt fler accessproblem, exempelvis i Tyresö, Bohuslän och Dalarna. SKF hade under en period en deltidsanställd som arbetade med access och 1999 bildades accessfonden.

”Ett framtida scenario som kan bli aktuellt är att köpa in klippor”, skrev Mats Andersson, som då var accessansvarig.

Många alpina prestationer

Sportklättringens landvinningar innebar inte att alpin klättring förde en tynande tillvaro, tvärtom. Årtiondet dominerades av Göran Kropp som gjorde den ena expeditionen efter den andra och var en av de ledande svenska alpinisterna. Han var långt ifrån ensam.

I decembernumret 1990 skrev Daniel Bidner om när han, Mats Holmgren, Thomas Weber och Niklas Björnerstedt gjorde Cassin Ridge på Mt McKinley (6194 m):

”Vi, de två replagen, klättrar löpande mellan säkringarna uppåt i couloiren. Man leder 150 m i stöten, ordnar en standplats, pustar ut och tar upp andremannen som helt sonika leder vidare. Couloiren lutar mellan 50-60 grader i 400 meter med ett parti på mitten bestående av ett par repor mixad klättring.”

Bergsport oktober 1991.

Lars Cronlund var en av medlemmarna i den svenska Mount Everest-expeditionen 1991 och blev den ende som lyckades nå toppen. Nedstigningen höll på att kosta honom livet. Hans Hellström skrev i Bergsport:

”Nere på toppsnöfältet tog han ut fel riktning. Radion avslagen, vi kunde inte nå honom. Först vid nedre kanten av toppsnöfältet öppnade Lasse radion. Han var för långt ned och för långt åt öster. Spåren hade blåst igen. Under en halvtimme försökte vi via radio leda honom rätt utan att lyckas. Solen gick ner och Lasse skulle få tillbringa natten ute på 8600 m. Glädjen övergick i oro, vi hade inte längre radiokontakt.”

1997 klättrade sex svenskar och en norrman den slovenska leden på Trango. Magnus Nilsson skrev poetiskt om det sista dygnet upp mot toppen:

”I väster flammar himlen upp med jämna mellanrum. Korta blå-vita ljus, som av fjärran åskväder. Stjärnorna börjar långsamt blekna åt andra hållet. Jag stannar till på en liten hylla med tre borrbultar och kopplar över till nästa rep. Vi har åtta, nio fixrepor kvar innan själva klättringen mot toppen tar vid. Tolv timmar till och vi har bara himlen ovanför oss. Jag drar upp vänsterarmen lite: klockan är 04.00 och det är den 14 juli.”

 

Fotnot: Vi har under sommaren och hösten publicerat några artiklar om tidningen Bergsports historia. Det här är den tredje och sista artikeln i serien. Klicka på bilderna så kan du se dem i större format.

Bergsports historia, del 1: 1973-1979

Bergsports historia, del 2: 1980-1989

Samarbetspartners
svensk_antidoping framat
Annonser
Medlemsrabatter Skadehjälpsnätverket